One to go

Tenta två av tre är avklarad. Den var apsvår och nu får vi hålla alla tummar vi kan hitta så hårt vi bara kan för att det gick tillräckligt bra. Det är dock väldigt skönt att vi har gjort bort två tentor. Det är jätteskönt att bara ha en tenta kvar. Det är jätteskönt att vi har två hela dagar på oss att plugga och det är framför allt jättebra att det är ett intressant ämne så att lite kunskap kanske fastnar automatiskt!

Satt kvar på skolan efter tentan och pluggade tills jag fick hjärnblödning (nästan i alla fall) sen gick jag och tränade för första gången på en vecka. Det var skönt och jag träffade lite trevligt folk vilket ju alltid är roligt. Ikväll ska jag inte plugga en sekund utan låta hjärnan vila en smula så att den är hungrig imorgon då det är dags igen. Men nu ska jag trolla fram lite mat, gott ska det bli!

Magnetröntgen och annat viktigt

Känslan av att gå ut ur tentasalen och veta att det inte gör ett smack att man just glömt bort allt vad offensiv kvalitetsutveckling heter är oslagbar. Ljuvliga underbara känsla! Nu är det bara två gånger kvar, för den här gången i alla fall.

Som sagt, tentan gick väl rätt okej och resten av dagen spenderades med min bella donna och en hög föreläsningsanteckningar. Och mitt i alltihop fick jag ett sms om att mina skor som jag beställde i lördags (!) hade kommit så då fick jag hämta ut dom på väg hem. Och fantastiskt nog passade dom och var himla sköna. Tur, nu är jag beredd på vår på riktigt!

Idag har jag även ett ömmande armveck och jag ska minsann berätta varför. Igår satt jag och min bella donna på skolan och pluggade fram till lunch. Då satte jag mig på en buss och åkte till sjukhuset för att äntligen få göra en magnetröntgen. Jag fick fylla i en hälsodeklaration och byta om till en grön och inte alls så jättetjusig städrock och sen sätta mig och vänta på bättre tider. Tillslut kom en enormt trevlig sjuksköterska som hette Henrik och tog hand om mig.

Och ja, magnetröntgen är nästan nåt man måste uppleva. Svårt att förklara. Taket i rummet växlade färg sådär lagom hypnotiserande och det hördes ett surrande med dova dunk, typ som hjärtslag. Sen var det dags att åka in i den där tunneln, med både öronproppar och hörselkåpor. Ni förstår, det lever om en hel del, ibland tror man att man hamnat i en kulspruta och sen låter det som ett flyglarm för att sedan övergå till hammarslag. Och på nåt konstigt sätt är det väldigt avslappnande, även insidan av tunneln bytte färg och det blir väldigt varmt och gosigt så jag tror minsann att jag somnade till en liten sväng. Vilket i sig också är en bedrift eftersom det inte är jätteskönt att ligga tokstill på rygg när man har ont i ländryggen. Och efter närmare en halvtimme (undersökningen skulle ta 20 min) i något mellanting mellan vaken och sovande så fick jag komma ut och Henrik kom in i rummet. "Vi måste ta om några bilder med kontrastvätska."

Jahapp, kul kul. Och nästan innan jag fattade vad kontrastvätska innebar hade jag en infart i armvecket och den gode Henrik var i full färd med att spruta koksaltlösning, "bara för att kolla så att den ligger rätt". Sen dundrade han på med kontrastvätska och sen var det bara att åka in i tunneln igen. Och då började det. Jag blev yr, kände mig febrig, pulsen sjönk och jag började må illa. "Jaha, ska jag kräkas här inne i tunneln nu eller vad kommer att hända?" hann jag tänka både en och sju gånger innan jag kom på att det kunde vara en bra idé att andas lite. Så då andades jag och sen släppte det. Och ganska exakt en timme efter att jag åkt in i tunneln första gången fick jag komma ut. Den gode Henrik kom in och tog bort infarten, "hade det varit fredag hade du fått behålla den!" vilket gjorde mig väldigt lycklig över att det var måndag. Sen stapplade jag ut ur rummet och den gode Henrik lämnade mig efter att han trippelkollat att jag inte tänkt svimma eller göra något annat onödigt. Men eftersom jag inte tänkte göra det så fick jag springa till bussen och åka till herr sjukgymnasten.

Och väl hos herr sjukgymnasten fick jag lida för att han pysslat med något så tråkigt som månadsfakturering hela dagen. Han ställde mig på den platta sidan av en bosuboll (googla) och sa åt mig att göra knäböj, rotationer och annat svårt. Det svajade duktigt kan jag säga. Men ingen dog och alla överlevde (även om jag höll på att ramla över honom en gång) vilket vi alla är glada för idag!

Men ja. Det var min gårdag. Där kan vi snacka tentauppladdning deluxe! Nu väntar vi med spänning på resultatet, hur många diskbråck har jag eller kommer de hitta nåt annat lurigt.. Återkommer!
Nu ska jag nog försöka laga mat ska ni se.. Hej och hå på den!

Läggdags kanske

Jag är så överjordiskt trött att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Hur gick det till? Jag gick hem till en kompis för lite sista minuten-plugg vilket slutade med en halvsovande undertecknad i soffan. Inte bra..

Tenta imorgon klockan 8.00. Tanken är väl att det ska gå bra, vi får se.
Imorgon ska jag också berätta om min dag idag som innehållit bl a en fantastisk sjuksköterska, ett plåster i armvecket och en skrattande sjukgymnast. Det ni!

Två timmar intravenös kärlek tack!

Två timmar kärlek rakt in i hjärtat. Att få skratta tills man får ont i magen, på riktigt. Det är kärlek! Att få lyssna på någon som säger kloka saker. Någon som skrattar lika mycket åt mig som med mig. Det är kärlek! Att få ha någon där som man vet bryr sig och alltid har tid att lyssna, även om jag inte vet vad jag ska säga. Någon som vill att jag ska må bra. Det är kärlek! Äkta vänskap som alltid alltid kommer att finnas kvar. Behöver jag säga att jag älskar honom?!

Nu är klockan jättemycket. Jag orkar inte göra rygglyft och jag orkar inte diska. Imorgon är det sista pluggrycket inför tenta nummer 1, röntgen, sjukgymnast och eventuellt lite annat smått och gott. Hur ska det här sluta?!

The Hunter

Såhär mitt i tentaplugget om missbruksdroger tänkte jag komma med ett litet inlägg i Melodifestivaldebatten. Och nej, det kommer inte att handla om Björn Ranelid, Thorsten Flinck eller Sean Banan, det kan vi ta en annan gång. Eller okej, vi kan ta det nu - Björn Ranelid är patetisk, Thorsten Flinck är tragisk (och ingen jag skulle vilja möta ens på en ljus öppen gata) och Sean Banan är bara helt obegriplig och borde låsas in i ett ljudisolerat rum.

Jag tycker att Melodifestivalen börjar likna en utdöende art. Den trampar vatten febrilt och frågan är hur länge den kommer att orka. Jag orkar inte bry mig längre, ibland har jag sträckt mig så långt att jag har haft den på i bakgrunden när jag städat badrummet eller vikt tvätt. Det är uttjatat, det är fokus på fel saker och när stolpskott som Sean Banan får vara med känns det mest som ett desperat försök att hitta en ny målgrupp för att överleva. Jag säger nej tack till det!

Däremot är jag oftast svag för pausunderhållningen. Jag vet inte hur många gånger låtar som har sjungits utom tävlan slagit alla de tävlande bidragen med hästlängder. Och i år har det hänt igen. Sarah Dawn Finer är inte bara en otroligt vacker människa, hon har också en av de absolut bästa rösterna i det här avlånga landet. Hon behövde inte sjunga många toner innan jag fick gåshud över precis hela kroppen. (Behöver jag säga att min mamma tydligen började gråta?!) Hur låten lät i originalversion har jag ingen aning om, men det är skit samma. Det här arret är underbart. Stråkkvartetten är grym. Hon är fantastisk. Kan vara bland det bästa jag har hört. Och definitivt det bästa som sjungits i den där himla festivalen i år.

Heltid

Det är en trött tjej som just har kommit hem efter 8 timmars plugg i skolan. Det faktum att jag satt där med min bella donna gjorde dock det hela betydligt roligare. Speciellt när vi blev lite trötta båda två. Och när jag påstod att man ska "basera fakta på beslut" så packade vi ihop och gick hem. (Man ska göra tvärtom om någon undrade.)

Mitt i allt ringde också en väldigt alert person från röntgenavdelningen på sjukhuset och sa att om jag vill komma dit på måndag är jag välkommen. Här var det snabba ryck minsann! Så på måndag ska vi ta reda på om jag har någon ryggrad eller om jag är både ryggradslös och hjärnlös (när jag röntgade hjärnan hittade de ingenting). Spännande it is!

Och till sist vill jag bara säga ett stort grattis till mina små troll i Frankrike som inte är speciellt små längre. Tiden går ju som bekant ruskigt fort!

Sista (fast första)

Och så var det helt plötsligt mars. Snart är det sommar, jag lovar!
Idag har jag haft min sista föreläsning. Konstig känsla, jag tror knappt att jag har förstått det än. Tänk om det faktiskt är så att jag har lärt mig något under de här snart tre åren också. Det vore ju en smula fantastiskt!

I alla fall. När föreläsandet var över så gick jag till gymmet med ambitionen att träna lite men väl där så kände jag att jag inte alls hade varken lust eller ork att ta i så jag gjorde mina 300 rygglyft plus lite annan sjukgympa och sen gick jag hem!

Hemma möts jag av ett brev i brevlådan (men jag är med om så konstiga saker, jag vet!) innehållandes en "kallelse till operation". "Hoppsan vad är det nu då?!" hann jag tänka innan jag förstod att det är min kära knöl på ryggen som äntligen ska tas bort. På riktigt. Ska jag behöva gå runt och oroa mig för det där nu också.. Eller jag är nog kanske inte orolig, mest bara nyfiken på hur det ska gå till, hur det kommer att kännas, hur ont jag kommer att ha efteråt. Och den största frågan är ju hur stort ärret kommer att bli. Spänningen är total!

Och när jag hade ätit middag kände jag att jag var godissugen. Faktiskt så sugen att jag gick och köpte lite godis (nu är jag spyless men det är en annan femma). Och det hör inte till vanligheterna ska ni veta. Jag är ju en person med ett nästan obefintligt sötsug. Det har jag förstått kan vara väldigt provocerande. Folk blir nästan arga på mig när jag utan problem kan motstå både godis och delicatobollar. Men jag inbillar mig att det är en släng av avundsjuka (snälla nån unna er för bövelen) och bryr mig ungefär lika mycket som Obama bryr sig om att jag inte har städat mitt rum. Men ikväll köpte jag alltså lite godis och nu mår jag illa. Precis som förra gången. Att man aldrig lär sig!

Nu ska jag ta mig en liten dusch (de där rygglyften går fortfarande inte obemärkt förbi) och sen ska det pluggas för allt vad papperen håller. Wish me luck!