Känslan av att gå ut ur tentasalen och veta att det inte gör ett smack att man just glömt bort allt vad offensiv kvalitetsutveckling heter är oslagbar. Ljuvliga underbara känsla! Nu är det bara två gånger kvar, för den här gången i alla fall.
Som sagt, tentan gick väl rätt okej och resten av dagen spenderades med min bella donna och en hög föreläsningsanteckningar. Och mitt i alltihop fick jag ett sms om att mina skor som jag beställde i lördags (!) hade kommit så då fick jag hämta ut dom på väg hem. Och fantastiskt nog passade dom och var himla sköna. Tur, nu är jag beredd på vår på riktigt!
Idag har jag även ett ömmande armveck och jag ska minsann berätta varför. Igår satt jag och min bella donna på skolan och pluggade fram till lunch. Då satte jag mig på en buss och åkte till sjukhuset för att äntligen få göra en magnetröntgen. Jag fick fylla i en hälsodeklaration och byta om till en grön och inte alls så jättetjusig städrock och sen sätta mig och vänta på bättre tider. Tillslut kom en enormt trevlig sjuksköterska som hette Henrik och tog hand om mig.
Och ja, magnetröntgen är nästan nåt man måste uppleva. Svårt att förklara. Taket i rummet växlade färg sådär lagom hypnotiserande och det hördes ett surrande med dova dunk, typ som hjärtslag. Sen var det dags att åka in i den där tunneln, med både öronproppar och hörselkåpor. Ni förstår, det lever om en hel del, ibland tror man att man hamnat i en kulspruta och sen låter det som ett flyglarm för att sedan övergå till hammarslag. Och på nåt konstigt sätt är det väldigt avslappnande, även insidan av tunneln bytte färg och det blir väldigt varmt och gosigt så jag tror minsann att jag somnade till en liten sväng. Vilket i sig också är en bedrift eftersom det inte är jätteskönt att ligga tokstill på rygg när man har ont i ländryggen. Och efter närmare en halvtimme (undersökningen skulle ta 20 min) i något mellanting mellan vaken och sovande så fick jag komma ut och Henrik kom in i rummet. "Vi måste ta om några bilder med kontrastvätska."
Jahapp, kul kul. Och nästan innan jag fattade vad kontrastvätska innebar hade jag en infart i armvecket och den gode Henrik var i full färd med att spruta koksaltlösning, "bara för att kolla så att den ligger rätt". Sen dundrade han på med kontrastvätska och sen var det bara att åka in i tunneln igen. Och då började det. Jag blev yr, kände mig febrig, pulsen sjönk och jag började må illa. "Jaha, ska jag kräkas här inne i tunneln nu eller vad kommer att hända?" hann jag tänka både en och sju gånger innan jag kom på att det kunde vara en bra idé att andas lite. Så då andades jag och sen släppte det. Och ganska exakt en timme efter att jag åkt in i tunneln första gången fick jag komma ut. Den gode Henrik kom in och tog bort infarten, "hade det varit fredag hade du fått behålla den!" vilket gjorde mig väldigt lycklig över att det var måndag. Sen stapplade jag ut ur rummet och den gode Henrik lämnade mig efter att han trippelkollat att jag inte tänkt svimma eller göra något annat onödigt. Men eftersom jag inte tänkte göra det så fick jag springa till bussen och åka till herr sjukgymnasten.
Och väl hos herr sjukgymnasten fick jag lida för att han pysslat med något så tråkigt som månadsfakturering hela dagen. Han ställde mig på den platta sidan av en bosuboll (googla) och sa åt mig att göra knäböj, rotationer och annat svårt. Det svajade duktigt kan jag säga. Men ingen dog och alla överlevde (även om jag höll på att ramla över honom en gång) vilket vi alla är glada för idag!
Men ja. Det var min gårdag. Där kan vi snacka tentauppladdning deluxe! Nu väntar vi med spänning på resultatet, hur många diskbråck har jag eller kommer de hitta nåt annat lurigt.. Återkommer!
Nu ska jag nog försöka laga mat ska ni se.. Hej och hå på den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar