Såhär mitt i tentaplugget om missbruksdroger tänkte jag komma med ett litet inlägg i Melodifestivaldebatten. Och nej, det kommer inte att handla om Björn Ranelid, Thorsten Flinck eller Sean Banan, det kan vi ta en annan gång. Eller okej, vi kan ta det nu - Björn Ranelid är patetisk, Thorsten Flinck är tragisk (och ingen jag skulle vilja möta ens på en ljus öppen gata) och Sean Banan är bara helt obegriplig och borde låsas in i ett ljudisolerat rum.
Jag tycker att Melodifestivalen börjar likna en utdöende art. Den trampar vatten febrilt och frågan är hur länge den kommer att orka. Jag orkar inte bry mig längre, ibland har jag sträckt mig så långt att jag har haft den på i bakgrunden när jag städat badrummet eller vikt tvätt. Det är uttjatat, det är fokus på fel saker och när stolpskott som Sean Banan får vara med känns det mest som ett desperat försök att hitta en ny målgrupp för att överleva. Jag säger nej tack till det!
Däremot är jag oftast svag för pausunderhållningen. Jag vet inte hur många gånger låtar som har sjungits utom tävlan slagit alla de tävlande bidragen med hästlängder. Och i år har det hänt igen. Sarah Dawn Finer är inte bara en otroligt vacker människa, hon har också en av de absolut bästa rösterna i det här avlånga landet. Hon behövde inte sjunga många toner innan jag fick gåshud över precis hela kroppen. (Behöver jag säga att min mamma tydligen började gråta?!) Hur låten lät i originalversion har jag ingen aning om, men det är skit samma. Det här arret är underbart. Stråkkvartetten är grym. Hon är fantastisk. Kan vara bland det bästa jag har hört. Och definitivt det bästa som sjungits i den där himla festivalen i år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar