Mitt 2012

2012. Året som skulle bli snäppet bättre än 2011. Året då mitt liv skulle börja på riktigt. Året då de stora besluten skulle fattas. Hur blev det då? Inte riktigt som jag hade trott. Inte så värst kul trodde jag tills jag började titta tillbaka. Det har kanske inte varit så dumt ändå. Nu åker vi!

Jag inledde året med att vara hemma och ha lite jullov. Jag gjorde rygglyft så det stod härliga till och hade lite framtidsångest. Jag umgicks med fina människor som fyllde mig med positiv energi tills det bar av söderut. Jag kom till en stad utan snö och kastades rakt in i det som skulle vara min verklighet i ytterligare två månader.

Sedan fortsatte livet och jag försökte hänga på så gott jag kunde. Jag läste roliga kurser och mindre roliga kurser (offensiv kvalitetsutveckling, ni hör ju hur det låter!) och hängde en del på röntgenavdelningen på sjukhuset. När jag inte hängde där så hängde jag i taket hos herr sjukgymnasten. Ångest hade jag också. Framtidsångest. Exjobbsångest. En ångest som gjorde mig väldigt väldigt trött och mest av allt ville jag nog bara gråta. Vissa dagar var dock bra dagar och de levde jag på när det var som segast. Otaliga skype-samtal och mejl med en Oliv i ett annat land gjorde också livet lite lättare att orka med.

Helt plötsligt försvann en del ångest när jag fick ett exjobb, sådär lagom lång tid (tre veckor) innan jag skulle börja. Istället suckade jag över att behöva bo i kappsäck i Stockholm hela våren, även om jag innerst inne var oändligt tacksam för att jag hade ett exjobb att göra. Jag fortsatte hänga på sjukhuset, göra mina rygglyft (tills herr sjukgymnasten en väldigt vacker dag sa att "nu skiter vi i det här") och opererade bort min knöl som jag levt i symbios med i nio år. Jag gjorde (och klarade) mina sista tentor på min utbildning och försökte att träna lite mellan varven också.

Sedan blev jag stockholmare. Jag gjorde mitt bästa för att uthärda veckorna i vår vackra huvudstad. Jag hade ett väldigt roligt och utvecklande exjobb, som blev ännu lite roligare när jag en dag förstod vad det gick ut på och vad jag höll på med, och jag fick träffa finaste släkten en hel massa. Det regnade ganska mycket och jag spenderade allt som oftast helgerna på hemmaplan med trevligt sällskap. Jag hade dagar då livet (och solen) bara log mot mig och det var skönt att få vila lite från ångesten. Jag hade en av de mysigare valborgsmässoaftnarna och sen körde jag en slutspurt i huvudstaden.

När jag kände mig färdig med huvudstadslivet tackade jag för mig och åkte hem. Som tack fick jag en förkylning utan dess like samtidigt som jag och allt björkpollen hade stora meningsskiljaktigheter. Väl hemma stod rapportskrivning på schemat som motarbetades lite av livet i övrigt. Jag fick ett slag i magen som riktade min koncentration på allt annat förutom rapporten innan jag samlade ihop mig och färdigställde exjobbet på ett ganska bra sätt.

Lagom till sommaren (eller det som vi hoppades skulle bli sommaren) flyttade jag från mitt råtthål och in i min första egna lägenhet. Jag tog min examen och undrade precis som alla andra var de senaste tre åren tagit vägen. Jag och min friskförklarade men fortfarande onda rygg fortsatte hänga med herr sjukgymnasten och sen kom finaste bästaste och (även hon) nyexade vännen på besök. Vi åkte till Skottishland och hälsade på vår tredje halva och hade fyra fantastiska dagar, som bara vi kan ha.

Sedan drog det ihop sig mot midsommar och födelsedag så jag tog mitt pick och pack, satte mig på ett tåg och drygt 15 timmar senare befann jag mig i mitt älskade Norrland. Där hade jag sommarlov i ett par veckor. Tankade energi och sol. Umgicks med familj och vänner innan jag vände söderut igen för att ha sommar i mitt andra hemma. Solen lyste dock med sin frånvaro och när den behagade titta fram så regnade det såklart samtidigt. Jag försökte skapa mig ett nytt liv utan skolans trygghet och umgicks både med fina människor men också mycket med mig själv. Sen kom mamma och pappa och hälsade på och i vanlig ordning innebar det ingen rast och verkligen ingen ro. Jag tränade mer än någonsin och funderade på hur min höst egentligen skulle se ut. Innan jag hade funderat klart var hösten där och mitt nya liv började.

Jag lärde mig utrikiska. Jag vaknade en morgon och funderade på när jag sist hade haft ont i ryggen, insåg att jag inte kunde komma på det och sen konstaterade jag att ett drygt år med smärta troligtvis var över. Ingen var gladare än jag. Jag hade många och långa och ständigt återkommande skype-samtal med fina vänner som fyllde mig med positiv energi. Min bror flyttade till det stora landet Afrika. Jag började sjunga i en kör vilket jag inte ångrar en halv sekund. Finaste bästaste vännen kom och hälsade på. Jag hängde i huvudstaden ett par svängar och sen kom min mamma och höll sams med mig en hel vecka. Jag pajade min axel (bara för att ryggen blev bra, man måste ju alltid ha ont nånstans) och mitt liv berikades med en ny fantastisk människa. En annan människa försvann ur mitt liv och orsakade lite huvudbry men tack vare alla kloka människor som jag omges av så blev det ju också bra till slut.

Världens bästa Oliv kom och hälsade på. Jag fortsatte lära mig utrikiska, konstaterade att jag känner ren och skär avsky mot att analysera litteratur, hade jobbångest och slog träningsrekord gång på gång. Jag hängde alldeles för lite med min bella donna och fick inga jobb. Jag fikade en massa med min nya engelskakompis och fick besök med jämna mellanrum av en hemvändare.

Sen blev det advent och en december som i vanlig ordning gick väldigt snabbt. Innan jag åkte norrut på jullov hann jag med lite julgodisproduktion, lite filmtittande, en hel massa kramande, ett par tentor och en vinter som en dag ramlade ner från himlen. Sen blev det en ovanlig jul med mycket snö, en massa minusgrader och ett gäng telefonsamtal som fick mig att längta tillbaka till södern lite.

Nu väntar en nyårsafton med världens bästa sällskap där vi ska ta sats mot nästa år. Ett år som jag hoppas ska innehålla en massa glädje och kärlek, men också ett år som förhoppningsvis inte kommer innehålla på långa vägar lika mycket ångest som det år som just passerat.

Mitt 2012 som till en början kanske inte ser ut att ha innehållit så värst mycket att hurra för kanske inte var så dumt ändå. Jag har avslutat en utbildning och står med en examen i näven, något som jag ännu inte skördar speciellt många frukter av men jag ska ju inte gå i pension förrän om 40 år så jag ska väl hinna jag också. Jag har separerat från mina silverfiskar och flyttat in i en egen lägenhet där jag trivs som fisken (utan silver) och som jag hoppas att jag kan bo kvar i ett bra tag till. Jag har styrt upp någon form av liv utanför skolans trygga väggar och jag har kämpat vidare även om livet ganska ofta har varit långt ifrån roligt. Jag har också fått äran att lära känna en bunt nya fantastiska personer som har låtit mig vara precis den jag är och fått mig att känna att jag faktiskt också duger precis så.

Jag hoppas att de fina, fantastiska, kloka, vackra och oslagbara människorna som har berikat mitt liv det här året följer med mig nästa år och att vi tillsammans gör det till ett år att minnas under lång tid framöver. Det kommer att bli precis vad vi gör det till och jag tycker att vi ska sikta högt, ta ut svängarna, omfamna det okända och se varje dag som en ny möjlighet att förverkliga våra drömmar!