Sista (fast första)

Och så var det helt plötsligt mars. Snart är det sommar, jag lovar!
Idag har jag haft min sista föreläsning. Konstig känsla, jag tror knappt att jag har förstått det än. Tänk om det faktiskt är så att jag har lärt mig något under de här snart tre åren också. Det vore ju en smula fantastiskt!

I alla fall. När föreläsandet var över så gick jag till gymmet med ambitionen att träna lite men väl där så kände jag att jag inte alls hade varken lust eller ork att ta i så jag gjorde mina 300 rygglyft plus lite annan sjukgympa och sen gick jag hem!

Hemma möts jag av ett brev i brevlådan (men jag är med om så konstiga saker, jag vet!) innehållandes en "kallelse till operation". "Hoppsan vad är det nu då?!" hann jag tänka innan jag förstod att det är min kära knöl på ryggen som äntligen ska tas bort. På riktigt. Ska jag behöva gå runt och oroa mig för det där nu också.. Eller jag är nog kanske inte orolig, mest bara nyfiken på hur det ska gå till, hur det kommer att kännas, hur ont jag kommer att ha efteråt. Och den största frågan är ju hur stort ärret kommer att bli. Spänningen är total!

Och när jag hade ätit middag kände jag att jag var godissugen. Faktiskt så sugen att jag gick och köpte lite godis (nu är jag spyless men det är en annan femma). Och det hör inte till vanligheterna ska ni veta. Jag är ju en person med ett nästan obefintligt sötsug. Det har jag förstått kan vara väldigt provocerande. Folk blir nästan arga på mig när jag utan problem kan motstå både godis och delicatobollar. Men jag inbillar mig att det är en släng av avundsjuka (snälla nån unna er för bövelen) och bryr mig ungefär lika mycket som Obama bryr sig om att jag inte har städat mitt rum. Men ikväll köpte jag alltså lite godis och nu mår jag illa. Precis som förra gången. Att man aldrig lär sig!

Nu ska jag ta mig en liten dusch (de där rygglyften går fortfarande inte obemärkt förbi) och sen ska det pluggas för allt vad papperen håller. Wish me luck!