Pensionär

Igår var alltså dagen då jag tog mitt pick och pack och begav mig till Hufvudstaden. Innan jag satte mit på tåget hann jag med ett ytterst oplanerat kettlebellspass (jag hade inte planerat att gå dit, instruktören var ytterst välplanerad), det första efter att min axel bestämt sig för att leva sitt eget liv. Men både jag och axeln överlevde vilket vi tackar allra ödmjukast för. Efter det hade jag ett stycke koalaunge hängandes på magen och även ett trevligt samtal som fick mig att cykla hem med ett stort leende på läpparna. Stressduscha och stressäta och sen tågåkning. Väl framme i den kungliga hufvudstaden satte jag mig på en buss som tog mig till min moster med familj där även mormor och morfar befann sig. Mycket trevligt ska ni veta.

Det faktum att busschauffören mitt under resan ropade "och där föll årets första snö" i högtalarna gjorde inte det hela sämre, även om det bara var tre osynliga snöflingor. Kvällen spenderades med släkten och ett stycke äppelkaka som junior satte i sig illa kvickt. Sedan ett YTTERST oväntat samtal som fick mig att le ännu lite till (jag vet inte riktigt vad jag ska säga utan jag sitter mest och ler). Lite fotboll med mosters man och sedan en härlig natts sömn på det. En ganska så bra dag!

Imorse blev jag väckt av två troll snett efter klockan sju (ja, klockan 7. Jag kommer på riktigt inte ihåg sist jag klev upp så tidigt, men ska det städas så ska det.) av att de kittlade mig under fötterna och petade mig i örat, sämre sätt kan man ju vakna på. Då gick jag och la mig i soffan och sov en halvtimme till. Resten av morgonen (men jösses, klockan är ju bara halv elva, så här dags brukar jag ju fortfarande sova) har spenderats med mormor och morfar, det har ätits frukost och det har suttits i soffan och lästs tidningar. Mormor har lärt mig baka bullar på sitt sätt och jag har hjälpt morfar ställa in rätt frekvens på radion. En ganska så skön start på dagen om ni frågar mig!

Hur helgen blir återstår att se, jag misstänker att den kan bli rätt bra (trots att jag inte får lära mig spela trummor, jag har det innestående). En sak som är säker är att jag imorgon tydligen ska på invigningen av Friends arena (men vadå jättetöntigt namn!!) och det kan ju bli ganska så coolt. Nu ska jag dock fortsätta vara pensionär, jag trivs rätt bra som det ska ni veta.

Om man väcker mig i ottan överlever man inte

Imorse blev jag väckt av en MYGGA stor som en helikopter som surrade runt och hade sig. Det är ju för tusan snart NOVEMBER, har de inget vett de där myggorna?! Tydligen inte... Den IQ-befriade lilla insekten är i alla fulla fall död nu så ni behöver inte oroa er.

Idag tänkte jag vara duktig och plugga en massa, städa lite, fixa och dona och hålla på innan det ska sjungas ikväll. Imorgon drar jag ju till hufvudstaden i en massa dagar och sen tar jag med mig min lilla mamma tillbaka hem i en vecka. Så det vore ju som trevligt om hon slapp dammtorka det första hon gör. Dags att sätta lite fart alltså!

Sovmorgon

Det här med att nästan alla mina kompisar hörde av sig till mig samtidigt igår tycker jag är lite kul! Man kan lugnt säga att jag hade fullt upp i ett par timmar och att jag skulle ljuga om jag sa att det var något annat än kul. Bara en sån sak som att få prata med min Kossanova som jag inte pratat med på hysteriskt länge. Jag blir så full av energi och glad från fotsulorna till hårtopparna av henne, det ska ni veta!

Sen somnade jag i vanlig ordning lite för sent (även om jag låg i sängen ganska tidigt) och vaknade därför lite för sent idag. Eller rättare sagt så vaknade jag med ett ryck klockan elva och konstaterade att jag hade tänkt fara till gymmet en kvart senare. Det är konstigt vad effektiv man kan bli när tidsbristen är ett faktum. Väl på plats fick jag höra att jag minsann var lite skrynklig i ansiktet men det hindrade mig inte från att göra 300 rygglyft och lyfta lite skrot.

Nu sitter jag på mitt golv och smygfryser. Om 45 minuter ska jag sitta i ett klassrum och lära mig lite engelsk grammatik är det tänkt, det kan ju också bli bra. Och sen tycker jag att vi får hålla tummarna för att jag somnar i vettig tid ikväll, det är väl det minsta man kan begära?!

Kvalitetstid

Imorse hade jag tänkt åka och träna lite. När klockan ringde klev jag upp, konstaterade att jag fortfarande var sjukt trött, sen konstaterade jag att det regnade och då gick jag och la mig igen och sov 1,5 timme till. När jag väl hade pallrat mig ur sängen och duschat (trots att jag inte tränat) bar det av till min bella donna som jag inte träffat på alldeles för länge. Vi fikade och pratade och tog igen allt missat tjejsnack. Sen frågade hennes andra pojkvän (jag är också hennes pojkvän) om jag inte ville äta middag där. Och när det vankades köttfärslimpa var det ju extremt svårt att säga nej så då blev jag kvar på middag. Och åtta timmar efter att jag kom dit åkte jag därifrån. Hjälp vad jag tycker om den där tjejen alltså, även när hon säger "har du gått ner i vikt eller?! De där byxorna sitter INTE bra på dig längre!". Vilka problem jag har alltså, jag känner att jag måste förtydliga att jag verkligen inte strävar efter att gå ner i vikt. Det är det sista jag vill.

Och eftersom jag blev borta lite längre än planerat så blev det lite mindre pluggat än planerat idag. Det är ju en världslig sak kan jag tycka. Lite kvalitetstid med en fin vän har väl ingen mått dåligt av?! Nu blir det dock bokläsning i sängen, mysigt så det förslår!

Hur långa blåmärken har du?

Hah, jag måste ju bara berätta om min braiga dag innan jag somnar. Den började inte så jättebra med att jag sov till klockan elva, andra bullar imorgon! Sen gjorde jag inte speciellt mycket och sen gjorde jag ingenting och sen fick jag lite bråttom så jag hojade iväg och shoppade Ipren så att jag kan köra min Ipren-kur för axeln som doktorn ordinerade(!). Sen var det äntligen dags för massage. Och jag hade ju sett framför mig en ganska så behaglig upplevelse men det tog ungefär 8 sekunder innan jag insåg att det här kommer att göra ont. Och det var precis vad det gjorde. Fast det är ju som ändå en skön smärta på något sätt. Lite härligt skitsnack och påminnelser om att andas med jämna mellanrum fick det hela att gå ganska bra och vara rätt kul. Jag fick massage på ställen jag aldrig fått massage på tidigare och även en varning om att jag nog skulle få blåmärken. Det kan jag säga att det har jag fått! På båda sidor av ryggraden har jag ett antal decimetrar blåmärke, det ser ganska hemskt ut faktiskt, tur att ingen behöver se min rygg. Som avslutning hade vi ett ganska så fint samtal och jag gick därifrån med en fin känsla i magen (och ganska ont på ryggen).

Jag gick ungefär fem meter innan jag träffade herr sjukgymnasten. Det var ju väldigt bra eftersom att alla mejl jag skickat till honom igår och idag har återvänt till mig... Så då fick jag ju berätta om mina sjukhusbravader igår och han såg lite lätt chockad ut över att jag hamnat på akutröntgen helt utan vidare. Han var dock inte riktigt nöjd och skulle snacka lite med den där stackars läkaren så vi får se hur det här utvecklar sig.

Sen dundrade jag iväg till mitt seminarium om det amerikanska skolsystemet, som lagt beslag på all min vakna tid den senaste veckan. Jag överlevde utan problem, typiskt jättebra skulle jag vilja säga! Sen lite engelsk grammatik på det. En lektion som inleddes med att vi fick veta resultaten på uttalsprovet som vi gjorde för ett par veckor sedan. Provet som ungefär 3% av alla studenter brukar klara på första försöket. Och ja, undertecknad tillhör de 3 procenten. Extremt förvånande men dubbelt så kul. High five på den liksom! Och bara för att jag blev så glad så räddade jag livet på vår lärare när han blivit utelåst efter lektionen. Tjänster och gentjänster......

En typiskt bra dag skulle jag vilja säga, som avslutades med ett stycke samtal med världens bästa tjej. Ibland är livet rätt så fint ändå!

Hej hälso(sjuk)bloggen!

Ja, idag var alltså dagen då jag och min axel skulle till vårdcentralen och förhoppningsvis gå ut därifrån med en remiss till röntgen, som jag förhoppningsvis skulle få komma och göra inom de närmaste veckorna. Nu ska ni få höra hur det slutade.

Jag kom dit och fick träffa en ung läkare, knappt torr bakom öronen. Jag berättade vad som hade hänt och hon skrattade åt mig. (Så jävla roligt vet jag inte om det var..) Som käck avslutning sa jag "min sjukgymnast sa att den där axeln ska röntgas". Då ville den lilla läkaren titta lite på min axel vilket hon gjorde. Petade lite. Men jag kan säga att om man jämför hennes undersökning med den som herr sjukgymnasten gjorde så var dagens en fis i rymden. 27 sekunder senare fick jag ta på mig tröjan igen och hon började fundera på om hon skulle skicka remissen till röntgen eller om jag skulle åka till akuten (!). Eh okej tänkte jag, vadå akuten? Sen efter lite dividerande kom hon ändå fram till att om jag skulle åka till akuten skulle jag inte bli prioriterad och väl förmodligen inte få hjälp innan jag svimmade i väntrummet av hunger så det blev en remiss direkt till röntgen.

Lite lätt chockad letade jag reda på en buss som tog mig till sjukhuset. Det var ju inte riktigt så jag hade tänkt mig den här dagen men det var tydligen lite bråttom att få axeln fotograferad. Väl på plats anmälde jag mig i receptionen och sa att jag hade blivit ditskickad från vårdcentralen. "Ja, du ska få åka ner till vår akutröntgen." Men alltså jag är ju inte döende, tänkte jag. Det tänkte nog inte sköterskan heller för hon stuvade in mig i en hiss och skickade ner mig en våning. Där hamnade jag i ett ganska tomt väntrum vilket ju kändes ganska lovande med tanke på väntetider. Jag hann läsa en halv artikel om Jennifer Aniston i en gammal tidning innan jag fick komma in. Tre bilder senare var jag ute och fick sätta mig i väntrummet och vänta på domen, som löd "ingen fraktur". Jaha nähä men det var ju lite skönt ändå. Däremot så kan man tydligen inte se om brosket sitter där det ska, men skelettet såg fint ut. Man får vara glad för det lilla!

Så 75 minuter efter att jag klivit in på vårdcentralen klev jag ut från sjukhuset med en nyröntgad axel. Ibland är det snabba ryck minsann. Nu väntar sjukgymnastik (surprise) och alla tummar ska hållas för att det hjälper. Eftersom jag blev så glad över att axeljäveln var hel for jag och tränade ett stycke hårt men sjukt roligt träningspass och när man har en instruktör som anpassar övningarna efter tants sargade kropp (det var faktiskt bara en övning som jag blev tillsagd att skita i) så kan man ju inte vara annat än glad!

Nu är det engelska som gäller, uppgiften ska slutföras och sen tänker jag minsann inte lyfta ett finger. Inte när det gäller engelska i alla fall. Kanske handla lite (om det kan sluta regna nångång), kanske städa lite, kanske titta lite på film. Måste ju se till att jag är fit for fight inför morgondagens massage. Herrejösses vad skönt det ska bli!

Gräddsås

Ehm, himlen öppnade sig just. Vi snackar inte regndroppar, vi snackar en kompakt massa vatten som rasar ner. Om man skulle få för sig att gå ut just nu kan jag tänka mig att det kommer kännas som att stå i ett vattenfall. Tur att jag har tak över huvudet. Stackars alla som inte har det...

Idag har jag varit sjukt produktiv om jag får säga det själv. Jag började ganska oproduktivt med att ligga kvar i sängen till klockan elva, men sen blev det fart. Jag har läst alla artiklar i engelskan och svarat på alla frågor. Nu återstår en uppgift men det fixar jag imorgon, bara att skriva ihop något om den information jag har hittat idag (om hemundervisning i tre delstater i USA, men ni hör ju...). Sen tränade jag lite, skönt var det och jag kände att jag var tvungen att passa på. Imorgon ska ju jag och min axel till doktorn och vem vet vad som händer då.

När jag kom hem trollade jag fram den gidaste middagen jag har ätit den här veckan. Hemmagjorda biffar, pasta och hemmagjord gräddsås. Till saken hör att jag inte kan göra sås. Men den blev faktiskt riktigt god. Sen gjorde jag lite mer biffar som åkte in i frysen. Och när jag ändå var igång så bakade jag lite kolakakor också, för första gången i mitt liv. De blev goda, perfekt gräddade. Jag måste erkänna att jag är lite stolt över mig själv!

Nu ska jag sy i några knappar i min jacka så att jag slipper frysa om magen och sen tänkte jag faktiskt sova. Imorgon är det en ny vecka som bland annat kommer att innehålla ett besök hos doktorn, seminarium i engelska, massage (men ja jag längtar typ hur mycket som helst), antagligen lite träning och lite annat smått och gott. Det kan nog bli bra ska ni se!

Hur tråkig en lördagkväll kan vara

Igår (okej inatt) svarade jag på en enkät. Första frågan bestod av att man skulle kryssa i vilket kön man var. Alternativen var "Man", "Kvinna" och "Annat". Det skulle vara intressant att veta vad de som kryssat i "annat" ser sig själva som.. Jag lägger inga värderingar i det utan fylldes bara av en liten nyfikenhet.

Nyss pratade jag med min mamma. Hon berättade att hon hade lagt torkade rönnbär i en ljusstake. "De ser ut som små röda bär. Och det är de ju också....." Say no more liksom!

Idag klev jag upp klockan elva efter en natts mycket dålig sömn. Sen knatade jag in till stan, jag kände att jag behövde se lite folk och strosa i affärer. Köpte en julklapp till mig själv från mormor och morfar innan jag knatade hem igen. Sen har jag pluggat. Försökt i alla fall. Det går hysteriskt trögt men det går i alla fall inte bakåt så jag är glad ändå. (Det hade ju varit ytterst intressant om jag hade blivit fråntagen kunskap genom att plugga!)

Kvällens tema kommer att vara plugg. På tisdag är det seminarium så efter det kan jag väl börja leva igen. Usch vad jag avskyr att drunkna i uppgifter som bara är trååååkiga och omständiga. Inte. Kul. Alls!! Men jag biter ihop och tragglar vidare, inte mycket annat man kan göra. Nä. Nu vet ni! Tillbaka till frågorna.

När alla papper tar över ens liv

Fredagkväll. Jag sitter i mitt kök vid ett köksbord fullkomligt belamrat med papper. Jag skojar inte när jag säger att mina engelskapapper täcker mitt köksbord flera gånger om. Det är papper om grammatik och papper om amerikanska skolsystemet. Papper om litteraturanalyser och en hemtenta. Allt utblandat med ett beslut om bostadsbidrag och en kallelse till ryggkliniken med tillhörande smärtritning och hälsodeklaration. Odiskad disk på diskbänken. Återvinning som väntar på att förpassas dit det ska vara. Plus 1,5 veckas olästa DN (det här konceptet med dagstidningar faller ju en smula när man inte hinner läsa nyheterna direkt, då blir de ju liksom inte nyheter längre).

Jag skulle kunna tycka synd om mig själv och känna mig allmänt tragisk men jag väljer att trivas istället. För på något konstigt sätt är jag som mest effektiv på kvällen. När det gäller plugg i alla fall. Jag är nästan fullständigt oförmögen att sitta ner och plugga på dagarna, även om gudarna ska veta att jag försöker. Men det finns alltid en tallrik att diska eller lite smutstvätt att plocka upp eller en bra låt som måste lyssnas på NU eller något liknande. Men när kvällen kryper fram så hittar jag något slags lugn att sitta ner och göra de där förbenade uppgifterna. Läsa artiklarna som aldrig tar slut. Svara på frågorna. Om jag hade fått välja så hade jag nog valt att vara produktiv på dagen, gärna förmiddagen till och med, och sen få lugna sköna lediga kvällar. Men nu har jag uppenbarligen inte fått välja så då är det väl bara att bita i det berömda äpplet och smida medan järnet är varmt, i mitt fall efter klockan 18.

Träna har jag i alla fall fått göra idag. Även fått höra att jag är "väldigt söt" och att inte bara min mage är gjord av betong utan tydligen hela jag. Sen fick jag en kram innan jag cyklade hem i solskenet, sämre fredagar kan man ha. Imorgon är planen att plugga hela dagen (jamen lycka till, jag vet) för att sedan unna mig en ledig lördagkväll. Inga övriga planer, utan bara vara. Återkommer om resultatet!

Ni kan kalla mig (inte min axel) stabil

Men visst är det väl ändå fint när livet ler mot en?! Kontraster har sin lilla tjusning, det måste jag ändå erkänna!
Imorse ringde undertecknad till vårdcentralen och fick tid på måndag, det var ju ganska snabbt marscherat ändå. Nu ska jag bara överdriva mina smärtor (som nog egentligen inte behöver överdrivas, ibland känns det verkligen som att armen är lös) så att jag får komma till röntgen illa kvickt! Sen bar det av till gymmet och den utflykten blev ju inte riktigt som jag hade tänkt eller förväntat mig. Men det gjorde mig glad inifrån och ut och jag hoppas att jag får tillfälle att berätta det för människan i fråga i framtiden. Bara en sån sak som att jag på något obegripligt sätt hamnade i ett bollhav av pilatesbollar, det skulle göra vem som helst glad! Sen pluggades det lite innan jag dundrade iväg till skolan för att peppa lite studenter inför deras kommande exjobb. Svara på lite frågor. Lugna oroliga ångest-själar. Inspirera. Berätta sanningen. Och ja, det gick väl ganska bra. De lite mer vuxna personerna som fanns på plats (som ett par studievägledare) tyckte att jag var väldigt bra, sa väldigt bra saker om både roliga och mindre roliga upptäckter som ett exjobb innebär och framför allt att jag spred ett lugn. Jo jag tackar jag! När jag kom hem fick jag även ett sms där det stod "Fan vad bra du var!" och det är ju sånt som man plockar fram de där dagarna då allt inte känns lika självklart.

Nu ska det dock pluggas tills ögonen blöder plus att det ska pratas lite på Skype innan jag packar ihop för den här dagen och ställer in siktet på fredag. Just det, jag har ätit omelett med köttfärs och champinjoner och jag tror att det är min nya favoriträtt. Måste köpa ägg...

Jag och min axel

Amen hörni det känns som att livet snurrar på rätt bra just nu. Jag hade en bra helg och nu är det redan onsdag. Engelskan tar upp det mesta av min vakna tid (sa nån något om halvfart?!) och imorgon ska hemtentan i grammatik in. Och där blev jag lite stressad tills jag kom på att jag nästan är klar, typiskt bra!

I övrigt känns det att det är höst, idag var jag tvungen att gräva fram mina vantar när jag skulle cykla till affären (i den strålande solen) men jag kan inte låta bli att tycka att det är rätt så härligt ändå. Speciellt dagar som idag. Idag var det också dags för ett besök hos herr sjukgymnasten och eftersom jag förra veckan pajade min axel så fokuserade vi på den idag. Ryggen börjar ju sköta sig riktigt duktigt nu så det var ju hög tid för en ny skada. Axel var det alltså, jag berättade hela historien om förra gången jag pajade samma axel (för typ 10 år sedan) och svimmade i armarna på den sjukgymnast jag fick träffa då. Sen undersökte herr sjukgymnasten mig. Han bände och böjde och slet och drog och tryckte och vred och höll på. Oftast gjorde det ganska ont men jag var glad att jag fick behålla armen. Sen sa han att jag borde röntga axeln (eller inte jag då, utan någon på sjukhuset får minsann göra det) för då ser man om det är något som inte är som det ska (vilket han misstänkte) och då får man vackert operera skiten och spika tillbaka det som inte är som det ska. Så imorgon är det jag som ringer till vårdcentralen och tigger till mig en remiss. Och det gör mig så irriterad att det alltid ska behöva vara något som krånglar. Men å andra sidan blir det ju bättre, typ bättre än det varit innan så jag får väl vara glad över det!

Sen stannade jag kvar och tränade lite till med min instruktörskompis som jag inte träffat på jättelänge. Det visade sig att karln gått och blivit pappa så det blev kramkalas och glada miner och banne mig den sötaste unge jag sett (jag fick se en bild, barnet var inte och tränade. Uttrycket "det ska börjas i tid" har väl gränser...). Sen var han lite orolig över att jag skulle flytta från stan, "jag behöver ju dig här". Det är ju så att man blir rörd inifrån och ut.

Nu tänker jag dock hoppa in i duschen och sen hugga tag i den där hemtentan så att den blir gjord och jag kan gå vidare i livet. Oj så bra det ska bli!

Nu siktar vi framåt

Idag är jag sjukt glad. Helt utan anledning. Fast man behöver väl aldrig en anledning för att vara glad egentligen?! Men snacka om att ha vaknat på rätt sida. Solen skiner. Jag har fått ett fint mejl. Jag har en rolig helg att se fram emot. Jag har städat. Jag har tvättat. Jag har gjort nästan hela litteraturanalysuppgiften (som ska redovisas på TISDAG, men jösses). Jag ska träna. Jag har fått post (vi tycker om Frank Dandy, okej?!). Och så vidare!

Och äntligen, ÄNTLIGEN har jag lyckats kravla mig upp ur den där himla gropen där jag suttit och tjurat i nästan två veckor. Det var väl på tiden kan jag tycka. Och jag har verkligen ingen anledning att tjura för jag har världens finaste kompisar som banne mig ALLTID finns där och ställer upp för mig. Jag blir fortfarande glad i hela kroppen när jag tänker på ett sms jag fick tidigare i veckan (mer om det senare, jag är fortfarande för rörd för att kunna skriva något vettigt om det utan att det blir en massa osammanhängande superlativ). Jag blir också glad inifrån och ut och ibland skrattar jag även högt när jag tänker på mina totalt meningslösa samtal med den finaste jag vet. Det är liksom lite för bra för att förstå.

Nu ska jag dundra iväg och handla lite så att jag slipper svälta i helgen. Fast först lite peppmusik på högsta volym samtidigt som jag tar en svängom med tandborsten!

Läsa läsa läsa och läsa

Igår var jag minsann duktig ska ni veta och läste mycket riktigt 100 sidor i min engelskabok. Den verkar vara rätt bra också, alltid trevligt att tvingas läsa bra böcker. Idag har det dock inte gått riktigt lika bra på den fronten då  jag varit på tok för trött för att hitta någon slags läsro, men några sidor har det blivit och dagen är ju inte slut än!

Jag tog min lätt invalida arm och drog till gymmet också. Jag kan inte sträcka upp handen ovanför huvudet och inte lägga armen på ryggen, annars går det rätt bra. Väl på gymmet ägnade jag mig åt 300 rygglyft, lite andra inte-behöva-använda-armen-övningar och lite skitsnack. Det är de små sakerna som gör det, något som tacksamt konstateras gång på gång. Sen tror jag också att vissa människor är lyckligt ovetande om hur mycket glädje de sprider i mitt rätt så tråkiga liv för tillfället bara genom att vara, det tackar jag allra ödmjukast för.

Nu är det dock dags för undertecknad att försöka ta sig ur den här sunkigheten och pallra sig till skolan. Ett litteraturseminarium står på schemat. Jag är väl inte bäst förberedd men jag har läst novellerna, svarat på frågorna och svurit över hur jobbigt det har varit så helt lost är jag ju inte. Adios!

Bakslag: Check!

Äntligen har jag tuggat mig igenom alla fyra himla noveller och analyserat dem efter sämsta förmåga. Men det är gjort i alla fall och jag kan gå vidare i livet, med andra ord hugga tag i BOKEN på 277 sidor som ska vara läst och analyserad om en vecka. Bara att börja alltså, tur att jag inte har så mycket annat att göra (förutom tre delmoment till i kursen)...

Jag började morgonen på sämsta sätt med ett illamående från ingenstans, eller jag har mått illa hela helgen men jag tänkte att det räckte nu. Tydligen inte. Jag har i alla fall inte spytt än så det är nog inte magsjuka ändå, tack och lov!

Glider iväg till gymmet (efter en mycket skön vilodag igår) och värmer upp med lite sjukgympa i egen regi. Blir påhoppad av min punktmarkerande instruktör som säger åt mig vänligt men bestämt att avsluta det jag håller på med och komma och köra lite tabata med honom. Sagt och gjort, fast innan dess hinner jag både snacka lite med och bli nedbrottad av (på nolltid, alltså vi snackar mikrosekunder) en gammal kompis, kul minsann!

Sen drar träningen igång, fruktansvärt jobbigt och jag frågar mig själv gång på gång varför jag utsätter mig för det här. Sen kommer jag, gång på gång, på att det är ju för att det är så överjävligt jobbigt som jag tycker att det är kul. Med tio minuter kvar av passet blir det dock inte riktigt lika kul. Vi står i armhävningsposition, jag halkar med min högerhand i mitt eget svett, handen glider iväg och jag får all vikt över axeln som inte tycker det är så jättekul och knakar till med besked. Där ligger jag på magen och tänker "om axeln har hoppat ur led ska jag slappna av" samtidigt som jag biter mig själv i armen av smärta. Sen blev det inget mer tränat för tant.. Undersökt blev jag dock direkt av bästa instruktören och vi konstaterar att axeln ligger där den ska men att det nog är bäst att krypa till korset och be att herr sjukgymnasten fixar till skiten. Jätteroligt, verkligen!

Och nu sitter jag här med en ömmande axel och tänker att veckan hade ju kunnat börja bättre... Men what to do?! Bita ihop och köra vidare. Jag ska börja med att lägga mig på min säng och läsa lite bok, om jag läser hundra sidor om dagen är jag ju klar på torsdag, hur svårt kan det vara?!