Årets mysigaste dag

VI kan väl låtsas att ni frågar mig vilken jag tycker är den mysigaste dagen på året?! Frånsett såna där random tokmysiga dagar, när man inte gör annat än kramas med någon man tycker om och allt bara är sådär bra det kan vara ibland, så skulle jag säga att den mysigaste återkommande dagen är Lucia. Det finns liksom inget som är omysigt med den här dagen. Det skulle möjligtvis kunna vara de 17 minusgraderna som mötte mig imorse, men de hade sin charm också ska ni veta (jag fick anledning att inviga min vinterjacka för den här säsongen, bara en sån sak). Men ni kan väl hålla med mig? Det är liksom ljus och sång och glitter och pepparkakor och snö lite här och där. Och den där genuina glädjen som folk utstrålar när det ringer på dörren tidigt på morgonen och utanför står ett gäng småfrusna själar som inte vill göra annat än sprida ljus och värme till folk som förtjänar det (typ alla).

Imorse ringde alltså min väckarklockan klockan 04.50. Jag kommer på riktigt inte ihåg när jag klev upp så tidigt senast men imorse var det bara att skutta upp. Ut i kylan för att möta upp ett gäng lika godhjärtade människor som jag själv. Ett litet luciatåg lyckades vi åstadkomma med fyra tärnor, en tomtemor, en lucia vid namn Jonatan och en lucia med den ringa åldern fem månader. Sen knatade vi iväg till vår älskade körledare, smög in i hans sovrum och väckte honom med väldigt orepeterad skönsång och pepparkakor. När vi sett till att han vaknat ordentligt så tågade vi vidare till ett par andra människor som vi tyckte förtjänade lite ljus och värme. Och det är en smula fantastiskt att se glädjen och förvåningen i nyvakna människors ansikten. Jag hoppas att de tyckte om det och att de har gått runt med en härlig känsla i magen resten av dagen!

Det bästa av allt var dock när jag kom hem vid åttatiden imorse med ett gäng djupfrysta tår och fick krypa ner i sängen igen. Det blev en timmes bonussömn innan jag skuttade ut i kylan igen, den här gången mot gymmet. Ett pass Kettlebells stod på schemat och det var ju lika roligt som vanligt. Efter passet kom det fram en tjej till mig som bara ville säga hur stark hon tyckte att jag var och hur inspirerad hon blev av att se någon så vältränad som jag. Det var ju en smula chockartat men jag blev nog lika glad som förvånad. Nästa punkt på dagordningen är ett stycke (in)seminarium om amerikansk utrikespolitik. Och eftersom jag inte kan göra tentan nästa vecka så tänker jag gå dit idag och vara sådär jävla brilliant som jag alltid önskar att jag var! Sen hoppas jag att jag får kramas lite ikväll som en fin avslutning på den här mysiga dagen!