Vardagsdramatik

Ja. Brandlarmet gick visst. Håll i hatten vad det tjöt. Ut gick vi, väntade gjorde vi. Tillslut såg vi en stackars liten rökdykare i huset och sen blev det tyst. Det var väl nån indier som blivit sugen på lite lunch.
Det känns ju skönt att ha prövat på det under odramatiska former. Brandövning skulle man kunna kalla det. Sen blev jag besviken då det inte kom springandes en massa heta (haha ursäkta ordvitsen, var inte meningen) brandmän, men det är smällar man får ta!

Det jag höll på att skriva innan det blev lite vardagsdramatik var att jag älskar vår brevbärare! Han har utan tvekan gjort min dag. Igen (i våras gjorde han min dag flera dagar i rad). Förra veckan beställde jag en kursbok. Av erfarenhet vet jag att de paketen inte går in i våra minimala brelådor så jag väntade på en avi. Istället ringer det på dörren, och jag kan säga att den signalen är inte heller speciellt trevlig. Jag öppnar och där står vår brevbärare med ett paket till mig. "Vad bra att du var hemma!" Tycker jag också. Jag älskar att han anstränger sig, gör ett försök istället för att skriva en avi och åka med paketet till posten. Enormt trevlig är han också. Tack för det herr brevbärare! Hade jag varit en gammal dam med eget hushåll hade jag bjudit in dig på en kopp kaffe, det ska du veta!

Nu är det massproduktion av matlådor som står på schemat. Och jag tänker inte glömma nåt på spisen bara för att få se heta brandmän komma springande. Nä, linssoppa får det bli!