9/11

10 år sedan. Det känns som förra veckan.
De flesta, jag vågar nästan säga alla, minns vad de gjorde idag för 10 år sedan. De flesta minns nog däremot inte vad de gjorde igår för 10 år sedan, jag gör det inte.

Idag för 10 år sedan var jag i skolan. Jag gick i sjuan. När jag kom hem efter skolan på eftermiddagen ringde min pappa som då jobbade på en webbyrå. "Kommer du ihåg då vi var i USA och tittade på två jättehöga skyskrapor som stod bredvid varandra, World Trade Center?!" "Ja, det var då vi tog en bild då vi satt på muren bredvid trappan."
"Slå på tv:n, två flygplan har flugit in i dem."

Sen satt jag där och stirrade. Det kändes som en film. Den värsta tänkbara filmen, en riktig actionrulle där folk hoppade ut genom fönster för att kanske ha en mikroskopisk chans att överleva. Och helt plötsligt rasar de. Tornen. I ett gigantiskt moln av damm och skit.
Vem är så dum att den flyger in i en skyskrapa med ett flygplan?

Efter den dagen har jag tyckt att det är obehagligt med flygplan som flyger lågt. Man vet ju aldrig. Men den skräcken är ingenting om man jämför med det lidande som alldeles för många människor drabbades av. Den sorg de tvingas bära med sig resten av sina liv. De då ofödda barn som aldrig får träffa sina pappor. Förjävligt helt enkelt!

Men livet går ju uppenbarligen vidare. Inte för alla, men för ganska många. Och vi får inte låta en gammal gubbes idioti förstöra det. (Däremot så fick vi ju tydligen förstöra hans liv, tillslut.) Vi måste göra det bästa av det vi har och vara tacksamma för varje dag vi får ha kvar det.