Vad är det riktigt med mig?! Minsta lilla positiva ord, kärleksförklaring, fint minne eller leende och jag blir helt tårögd och varm i hela hjärtat. Är jag verkligen så kärlekstörstande? Lite tragiskt om så är fallet. Men sanningen är den att vetskapen om att mina kompisar faktiskt tänker på mig får hjärtat att slå frivolter och hade jag varit en rik människa hade jag skickat min helikopter, hämtat upp allihopa från världens alla hörn och flugit dem till mig. Sen hade jag berättat hur sjukt glad jag är att de finns i mitt liv och hur viktiga de är för mig.
Men nu är jag inte en rik människa, möjligtvis på kärlek (icket att förakta), så jag får väl sjå mig tills vi ses nästa gång helt enkelt. Och hur ska jag bota mitt hormonella beteende?! Kanske får bli en film, "Tillsammans är man mindre ensam", en av de bättre filmerna.
Nu ska jag dock till skolan och analysera saft. Hej på er!
Fin bok det där, så filmen är en höjdare den också? Du vet väl att jag älskar dig fastän du inte har någon helikopter? Och att jag vet att det är ömsesidigt?! <3 Puss
SvaraRadera