Det här med kompisar

Kompis.
Hur vet man när man är kompis med någon? Och när man inte är det?
Jag tror att det är olika från person till person och olika från gång till gång. Jag har till exempel uppgraderat en person från klasskompis till kompis. Ibland funderar jag på när och varför jag bestämde mig för att göra det. Jag tror att det var när jag kände att vi var kompisar oberoende av klassen. Det spelar inte längre någon roll för vår vänskap att vi går i samma klass (förutom att det är sjukt kul), vi är kompisar ändå och kommer förhoppningsvis fortsätta vara det när vi slutar gå i samma klass.

Men sen när man skiljs åt. Av naturliga orsaker. Vad händer då? Fortsätter man att vara kompisar?
Jag har två personer som jag inte har pratat med på typ 4 år. Två personer som under skoltiden betydde mer än allt för mig.
En av dem blev jag kompis med när jag var 6 år. Jag minns än idag hur glad jag blev när hon frågade mig om jag ville bli bästis med henne. Det ville jag och vi var bästisar i ett par år. Sen blev det inte så coolt att ha en bästis så då slutade vi att vara bästisar men kom varandra bara närmare och närmare allt eftersom åren gick. Hon tog studenten och lämnade stan. Vi fortsatte att ha kontakt och jag hälsade på henne. Sen tog jag studenten och lämnade landet. Och efter det har vi inte pratat med varandra.
Trots att vi inte har träffats på över 4 år så vill jag nånstans fortfarande kalla henne för min kompis. För att hon har en så stor del av min uppväxt, alla minnen vi delar med varandra, både fantastiska och mindre fantastiska. Och det bara dog ut. Försvann. Av naturliga orsaker. Idag bor vi i olika städer, har förmodligen väldigt olika liv och intressen av naturliga orsaker. Orsaker som vi inte kan råda över. Och jag är fortfarande inte riktigt beredd att kalla henne för något annat än min kompis. Om vi träffas igen, om våra vägar korsas och jag känner att vi inte längre synkar så bra, då kanske jag kan släppa henne. Men än så länge är hon min kompis. En som jag ofta tänker på och verkligen hoppas har det bra. Hon är någon som jag alltid kommer vara tacksam över att hon fanns vid min sida i 13 år. Det är mer än halva mitt liv. Det är svårt att säga att hon gick obemärkt förbi. Men vi får se vad som händer.

Den andra personen lärde jag känna under högstadiet då allt svajade friskt. Då livet var en sjuhelvetes berg-och-dalbana. Hon var den jag kunde prata med om allt. Precis allt. Hon lyssnade och det allra bästa var att hon förstod. Hon förstod mig, mina tankar och mina känslor. Hon var den jag pratade med när jag behövde tömma hjärnan, när saker och ting behövde redas ut och när jag inte förstod mig på något alls. Hon var min klippa, den jag skrattade med och den jag grät med. Jag vill också tro att jag hjälpte henne. Att jag betydde något för henne. Att hon var glad att jag fanns i hennes liv. Det var vi mot resten av världen.
Vi tog studenten och jag flyttade utomlands. Och efter det dog det som ut. Vi springer på varandra ibland då vi båda är hemma och jag tror att hon skulle vilja träffa mig lika mycket som jag skulle vilja träffa henne. Men det blir såklart aldrig av. Idag bor hon i Lund med sin pojkvän (min gamla klasskompis). Hon håller på att förverkliga sin dröm om att bli socionom och jag är fullkomligt övertygad om att hon kommer kicka ass i branschen. Hon verkar vara lycklig och jag unnar henne verkligen allt gott här i världen. Och ingen vore gladare än jag om vi fick till det där fikat (är det ett löfte?! jag tror det). För om man har betytt så otroligt mycket för mig som hon har gjort kan jag inte bara gå och glömma bort henne. Hon var alldeles för viktig för mig för att hon ska förtjäna att glömmas bort.

Så hur vet man om man är kompisar eller inte? Jag tror att det är en sån sak som man känner. Och är man osäker får man väl helt enkelt försöka ta reda på saken. Jag tror dock att det är väldigt viktigt att komma ihåg det som har varit. För även om man inte är kompisar livet ut så finns det antagligen en hel hög med saker att minnas med glädje och kärlek. Och istället för att sörja en vän som inte finns kvar ska man glädjas åt det förflutna man delar, det kommer alltid att finnas kvar.