Mitt 2012

2012. Året som skulle bli snäppet bättre än 2011. Året då mitt liv skulle börja på riktigt. Året då de stora besluten skulle fattas. Hur blev det då? Inte riktigt som jag hade trott. Inte så värst kul trodde jag tills jag började titta tillbaka. Det har kanske inte varit så dumt ändå. Nu åker vi!

Jag inledde året med att vara hemma och ha lite jullov. Jag gjorde rygglyft så det stod härliga till och hade lite framtidsångest. Jag umgicks med fina människor som fyllde mig med positiv energi tills det bar av söderut. Jag kom till en stad utan snö och kastades rakt in i det som skulle vara min verklighet i ytterligare två månader.

Sedan fortsatte livet och jag försökte hänga på så gott jag kunde. Jag läste roliga kurser och mindre roliga kurser (offensiv kvalitetsutveckling, ni hör ju hur det låter!) och hängde en del på röntgenavdelningen på sjukhuset. När jag inte hängde där så hängde jag i taket hos herr sjukgymnasten. Ångest hade jag också. Framtidsångest. Exjobbsångest. En ångest som gjorde mig väldigt väldigt trött och mest av allt ville jag nog bara gråta. Vissa dagar var dock bra dagar och de levde jag på när det var som segast. Otaliga skype-samtal och mejl med en Oliv i ett annat land gjorde också livet lite lättare att orka med.

Helt plötsligt försvann en del ångest när jag fick ett exjobb, sådär lagom lång tid (tre veckor) innan jag skulle börja. Istället suckade jag över att behöva bo i kappsäck i Stockholm hela våren, även om jag innerst inne var oändligt tacksam för att jag hade ett exjobb att göra. Jag fortsatte hänga på sjukhuset, göra mina rygglyft (tills herr sjukgymnasten en väldigt vacker dag sa att "nu skiter vi i det här") och opererade bort min knöl som jag levt i symbios med i nio år. Jag gjorde (och klarade) mina sista tentor på min utbildning och försökte att träna lite mellan varven också.

Sedan blev jag stockholmare. Jag gjorde mitt bästa för att uthärda veckorna i vår vackra huvudstad. Jag hade ett väldigt roligt och utvecklande exjobb, som blev ännu lite roligare när jag en dag förstod vad det gick ut på och vad jag höll på med, och jag fick träffa finaste släkten en hel massa. Det regnade ganska mycket och jag spenderade allt som oftast helgerna på hemmaplan med trevligt sällskap. Jag hade dagar då livet (och solen) bara log mot mig och det var skönt att få vila lite från ångesten. Jag hade en av de mysigare valborgsmässoaftnarna och sen körde jag en slutspurt i huvudstaden.

När jag kände mig färdig med huvudstadslivet tackade jag för mig och åkte hem. Som tack fick jag en förkylning utan dess like samtidigt som jag och allt björkpollen hade stora meningsskiljaktigheter. Väl hemma stod rapportskrivning på schemat som motarbetades lite av livet i övrigt. Jag fick ett slag i magen som riktade min koncentration på allt annat förutom rapporten innan jag samlade ihop mig och färdigställde exjobbet på ett ganska bra sätt.

Lagom till sommaren (eller det som vi hoppades skulle bli sommaren) flyttade jag från mitt råtthål och in i min första egna lägenhet. Jag tog min examen och undrade precis som alla andra var de senaste tre åren tagit vägen. Jag och min friskförklarade men fortfarande onda rygg fortsatte hänga med herr sjukgymnasten och sen kom finaste bästaste och (även hon) nyexade vännen på besök. Vi åkte till Skottishland och hälsade på vår tredje halva och hade fyra fantastiska dagar, som bara vi kan ha.

Sedan drog det ihop sig mot midsommar och födelsedag så jag tog mitt pick och pack, satte mig på ett tåg och drygt 15 timmar senare befann jag mig i mitt älskade Norrland. Där hade jag sommarlov i ett par veckor. Tankade energi och sol. Umgicks med familj och vänner innan jag vände söderut igen för att ha sommar i mitt andra hemma. Solen lyste dock med sin frånvaro och när den behagade titta fram så regnade det såklart samtidigt. Jag försökte skapa mig ett nytt liv utan skolans trygghet och umgicks både med fina människor men också mycket med mig själv. Sen kom mamma och pappa och hälsade på och i vanlig ordning innebar det ingen rast och verkligen ingen ro. Jag tränade mer än någonsin och funderade på hur min höst egentligen skulle se ut. Innan jag hade funderat klart var hösten där och mitt nya liv började.

Jag lärde mig utrikiska. Jag vaknade en morgon och funderade på när jag sist hade haft ont i ryggen, insåg att jag inte kunde komma på det och sen konstaterade jag att ett drygt år med smärta troligtvis var över. Ingen var gladare än jag. Jag hade många och långa och ständigt återkommande skype-samtal med fina vänner som fyllde mig med positiv energi. Min bror flyttade till det stora landet Afrika. Jag började sjunga i en kör vilket jag inte ångrar en halv sekund. Finaste bästaste vännen kom och hälsade på. Jag hängde i huvudstaden ett par svängar och sen kom min mamma och höll sams med mig en hel vecka. Jag pajade min axel (bara för att ryggen blev bra, man måste ju alltid ha ont nånstans) och mitt liv berikades med en ny fantastisk människa. En annan människa försvann ur mitt liv och orsakade lite huvudbry men tack vare alla kloka människor som jag omges av så blev det ju också bra till slut.

Världens bästa Oliv kom och hälsade på. Jag fortsatte lära mig utrikiska, konstaterade att jag känner ren och skär avsky mot att analysera litteratur, hade jobbångest och slog träningsrekord gång på gång. Jag hängde alldeles för lite med min bella donna och fick inga jobb. Jag fikade en massa med min nya engelskakompis och fick besök med jämna mellanrum av en hemvändare.

Sen blev det advent och en december som i vanlig ordning gick väldigt snabbt. Innan jag åkte norrut på jullov hann jag med lite julgodisproduktion, lite filmtittande, en hel massa kramande, ett par tentor och en vinter som en dag ramlade ner från himlen. Sen blev det en ovanlig jul med mycket snö, en massa minusgrader och ett gäng telefonsamtal som fick mig att längta tillbaka till södern lite.

Nu väntar en nyårsafton med världens bästa sällskap där vi ska ta sats mot nästa år. Ett år som jag hoppas ska innehålla en massa glädje och kärlek, men också ett år som förhoppningsvis inte kommer innehålla på långa vägar lika mycket ångest som det år som just passerat.

Mitt 2012 som till en början kanske inte ser ut att ha innehållit så värst mycket att hurra för kanske inte var så dumt ändå. Jag har avslutat en utbildning och står med en examen i näven, något som jag ännu inte skördar speciellt många frukter av men jag ska ju inte gå i pension förrän om 40 år så jag ska väl hinna jag också. Jag har separerat från mina silverfiskar och flyttat in i en egen lägenhet där jag trivs som fisken (utan silver) och som jag hoppas att jag kan bo kvar i ett bra tag till. Jag har styrt upp någon form av liv utanför skolans trygga väggar och jag har kämpat vidare även om livet ganska ofta har varit långt ifrån roligt. Jag har också fått äran att lära känna en bunt nya fantastiska personer som har låtit mig vara precis den jag är och fått mig att känna att jag faktiskt också duger precis så.

Jag hoppas att de fina, fantastiska, kloka, vackra och oslagbara människorna som har berikat mitt liv det här året följer med mig nästa år och att vi tillsammans gör det till ett år att minnas under lång tid framöver. Det kommer att bli precis vad vi gör det till och jag tycker att vi ska sikta högt, ta ut svängarna, omfamna det okända och se varje dag som en ny möjlighet att förverkliga våra drömmar!

Lätta mitt dåliga samvete

Julen i år har ju inte riktigt varit som den brukar. Vi har varit på fel ställe, familjen har inte varit komplett, vi har varit mer än hälften så många som vi brukar, fotokalendrarna (den årliga julklappen) har inte levererats i tid, det har inte varit något bra på tv, jag blev i princip utan julklappar eftersom jag har fått dem utspridda under året istället osv. Ungefär alla traditioner har brutits, eller nya har skapats, det får man se som man vill.

Nu håller vi på att vänta in ena halvan av släkten vilket i och för sig är precis som det brukar. De är dock väldigt osynkade i år och eftersom jag åker till nordligare breddgrader över nyår så kommer jag knappt att hinna se dem. Men jag orkar inte tycka att det är tråkigt. Jag orkar inte tycka att det är synd. Det är som det är och jag antar att vi går mot nya tider. Jag vet att jag kommer att få världens bästa nyårsafton. Jag kommer att slippa sitta mellan två generationer och inte ha någon att prata med, brorsan är ju inte heller hemma. Och jag kommer inte att ha dåligt samvete någonstans för att jag inte "ser till att vara hemma när de kommer". Jag har ju träffat dem mer än vad jag har träffat mina föräldrar det senaste året.

Något som däremot är precis som det brukar är ju den eviga schemaläggningen den här tiden på året när man ska försöka hinna träffa alla man vill hinna träffa. Jag har hittills lyckats ganska bra känner jag och igår stod häng med finaste bästaste vännen på schemat. Vi tog en sväng och inspekterade våra ägor och kontrollerade att pöbeln skötte sig. Och med tanke på att vägen var fullt gångbar trots att det snöat 25 cm under natten så tycker jag att vi får vara nöjda. Vi firade med att äta kakor, bara en sån sak!

Idag stod en gammal klasskompis på schemat och det var ett kärt återseende. Det tog ungefär 1,5 minut innan hon skrattade så att hon hostade upp sina lungor i den -25-gradiga kylan, precis som vanligt alltså. Imorgon står ett stycke favorit på schemat och det kommer att bli så bra, så välbehövligt och så kul som något kan bli!

Ikväll tänkte jag dock försöka knåpa ihop någon form av årskrönika över det här året som jag inte trodde varit så värst bra. Sen satte jag mig och funderade en sväng och insåg att de få ljusglimtar och höjdpunkter som finns å andra sidan har varit rätt stora och viktiga. Och vem vet, jag kanske har lärt mig något om något i år också?!

Se till att någon får en god jul nästa år också

I år har jag inte köpt en endaste liten julklapp, inte ens till mig själv. Dels för att jag typ aldrig köper julklappar och dels för att jag inte har råd att köpa några i år heller. Jag betalar hyran istället och sen bjuder jag alla som kommer och hälsar på mig på lite fika, eller i alla fall ett glas vatten.

Idag fick jag ett samtal som fick mig att ändra mig lite. Jag måste nog köpa en julklapp i år. En julklapp i form av ett bidrag till Cancerfonden. En julklapp till mig själv och alla andra i vårt avlånga land. Cancer är satan själv och ingen förtjänar att dö i cancer. Ingen förtjänar att förlora någon närstående i cancer. En 23-åring förtjänar verkligen inte att se sin pappa dö i sviterna av denna fruktansvärda sjukdom.

Så oavsett om du, precis som jag, inte spenderat ett endaste litet öre på julklappar eller om du köpt julklappar för alla dina sparpengar, så vågar jag påstå att några kronor har vi alla över och kan skänka till Cancerfonden. Jag kommer att göra det och jag hoppas att du också gör det!

www.cancerfonden.se

Min mamma i ett nötskal

"Det är en låt som går på radio nu som är jättebra, vet du vilken det är?"

Nä, men om jag kommer på det så lovar jag att berätta...

Home for Christmas

Hemma. Underbara känsla att vakna i sin egen säng, hasa nedför trappen och äta russinlimpa med julost till frukost. Ute ser det ut som ett julkort och talgoxarna är tjocka och glada. Det var också fint när jag kom till gaten på Arlanda igår och faktiskt kände igen ett och annat ansikte, det blir nån slags gemenskap av vetskapen om att vi alla ska hem. Samma hem dessutom!

Nu ska jag enbart mysa, äta god mat och umgås med fina fina människor i ett par veckor. Sen planerar jag att krysta ur mig någon form av årskrönika innan vi troligtvis packar ihop och går vidare i livet. Men det blir sen, nu pussel!

Ett stycke grattis

Hörni, idag fyller världens bästa tjej år så jag tycker att vi lyfter på hatten, utbringar ett fyrfaldigt leve och sjunger en liten fin trudelutt!!!

Jag älskar dig vännen.

Packa, städa, äta osv

Eh, om 24 timmar sitter jag (förhoppningsvis) i ett flygplan påväg mot nordligare breddgrader. Hur i hela friden gick det till?! Tentan är avklarad och gick väl tillräckligt bra får vi hoppas. Jag har insett att jag borde städa och packa innan jag åker vilket innebär att jag måste göra det typ nu. Mitt lilla kylskåp bör ju också tömmas i största möjligaste mån på sitt innehåll så det jobbar jag också på. Nu fick en bit kladdkaka offra sig, tråkigare saker kan man ju hitta i ett kylskåp!

Annars är det väl inte så mycket nytt under solen. Jag längtar som en liten gnu efter att få träffa alla saknade människor igen, typ en dude som jag inte har träffat eller pratat med sedan i juli och som ringde och spred lite glädje idag. Eller världens sötaste tjej som jag ska kramas med precis hela julen. Nu ska jag dock återgå till städandet så att jag kan börja packa sen, ganska mysigt egentligen.

Och bara för att understryka att jag saknar en annan dude så slänger jag in den här fantastiska låten!

Årets mysigaste dag

VI kan väl låtsas att ni frågar mig vilken jag tycker är den mysigaste dagen på året?! Frånsett såna där random tokmysiga dagar, när man inte gör annat än kramas med någon man tycker om och allt bara är sådär bra det kan vara ibland, så skulle jag säga att den mysigaste återkommande dagen är Lucia. Det finns liksom inget som är omysigt med den här dagen. Det skulle möjligtvis kunna vara de 17 minusgraderna som mötte mig imorse, men de hade sin charm också ska ni veta (jag fick anledning att inviga min vinterjacka för den här säsongen, bara en sån sak). Men ni kan väl hålla med mig? Det är liksom ljus och sång och glitter och pepparkakor och snö lite här och där. Och den där genuina glädjen som folk utstrålar när det ringer på dörren tidigt på morgonen och utanför står ett gäng småfrusna själar som inte vill göra annat än sprida ljus och värme till folk som förtjänar det (typ alla).

Imorse ringde alltså min väckarklockan klockan 04.50. Jag kommer på riktigt inte ihåg när jag klev upp så tidigt senast men imorse var det bara att skutta upp. Ut i kylan för att möta upp ett gäng lika godhjärtade människor som jag själv. Ett litet luciatåg lyckades vi åstadkomma med fyra tärnor, en tomtemor, en lucia vid namn Jonatan och en lucia med den ringa åldern fem månader. Sen knatade vi iväg till vår älskade körledare, smög in i hans sovrum och väckte honom med väldigt orepeterad skönsång och pepparkakor. När vi sett till att han vaknat ordentligt så tågade vi vidare till ett par andra människor som vi tyckte förtjänade lite ljus och värme. Och det är en smula fantastiskt att se glädjen och förvåningen i nyvakna människors ansikten. Jag hoppas att de tyckte om det och att de har gått runt med en härlig känsla i magen resten av dagen!

Det bästa av allt var dock när jag kom hem vid åttatiden imorse med ett gäng djupfrysta tår och fick krypa ner i sängen igen. Det blev en timmes bonussömn innan jag skuttade ut i kylan igen, den här gången mot gymmet. Ett pass Kettlebells stod på schemat och det var ju lika roligt som vanligt. Efter passet kom det fram en tjej till mig som bara ville säga hur stark hon tyckte att jag var och hur inspirerad hon blev av att se någon så vältränad som jag. Det var ju en smula chockartat men jag blev nog lika glad som förvånad. Nästa punkt på dagordningen är ett stycke (in)seminarium om amerikansk utrikespolitik. Och eftersom jag inte kan göra tentan nästa vecka så tänker jag gå dit idag och vara sådär jävla brilliant som jag alltid önskar att jag var! Sen hoppas jag att jag får kramas lite ikväll som en fin avslutning på den här mysiga dagen!

En såndär bra dag

Det gör lite ont i kroppen av att se att väckarklockan är inställd på ringning 04.50 imorgon bitti. Men är det lucia så är det och jag har en liten känsla av att väl uppe så kommer det bli rätt mysigt att trava runt i snön med ett gäng härliga människor och sprida lite ljus och värme bland folk vi tycker om!

Idag har jag hängt med min bella donna. Snackat skit, tonat hår, gjort vit chokladtryffel med kardemumma och bara haft det allmänt mysigt! Hon är himla bra och jag kommer att sakna henne över jul.

Nu tänkte jag ta en värmande dusch och sedan krypa ner i sängen. Pilla med den där eviga fotokalendern tills jag somnar, typiskt bra hörni!

Annars är det bra..

Det är nog bara min mamma som inleder ett telefonsamtal med orden "Och annars då?"

Igår gick jag och la mig kl 20.20. Sen somnade jag typ direkt och sov till klockan fyra ungefär. "Typiskt" tänkte jag och sen tänkte jag att om jag ligger kvar i sängen och blundar så kanske jag somnar om. Och håll i er men det gjorde jag och sen sov jag till kvart i 9 då jag klev upp, pigg som en lärka (eller nåt som är piggt)! Sen har jag tränat och handlat och duschat och haft mig. Sen fick jag en middagsgäst som har underhållit mig efter bästa förmåga. Jag tror dock att han har skrattat minst lika mycket som jag, kanske åt mig men ändå. Bra kille!

Ikväll blev det ju tydligen inte läggdags så värst tidigt. Imorgon ska jag hänga lite med min bella donna och det kan ju inte bli annat än bra! Nu ska jag dock försöka reda ut lite saker så att den här julen kan bli trivsam den också!

Jag har stått på kanten till helvetet

Måndag. Jag sov till kvart över elva (inte bra), klev upp, åt en grapefrukt till frukost (hade jag vetat vad som komma skulle så hade jag ätit betydligt mer kan jag säga) och sen stressade jag iväg till gymmet. Och nu ska ni få höra, jag tror nämligen att jag överlevt det jobbigaste träningspass jag varit på det här millenniet! Jag skämtar inte nånstans faktiskt. Det tog ungefär 5 minuter innan jag såg stjärnor och hade väldigt svårt att fokusera blicken. Efter ytterligare typ 3 minuter trodde jag att jag skulle svimma och kort därefter kräkas. Halsen var full av blodsmakande slem så jag kunde varken andas eller dricka. Och sen kämpade jag och min maxpuls på i typ en halvtimme till, varav ca 25 minuter effektiv träning. Helt vansinnigt jävla jobbigt var det, kroppen skakade och jag låg på golvet de korta pauser vi fick och kunde inte göra så mycket mer. Sen behövde jag väl en 7 minuter återhämtning efter passet innan jag var fit for fight igen, min återhämtning ska ingen tro att den kan komma och sätta sig på! Instruktören konstaterade också, helt korrekt, efter passet att jag i princip inte var svettig heller. Frågan är ju vad det kan tyda på, bra träningskläder kanske?

Nu ska jag trolla fram det mest kaloririka jag kan hitta till lunch och sen gå och shoppa nutella så att jag kan göra fudge. Sounds like a plan to me!

The ketchup effect

Idag har tant haft fullt upp och lite till. Skön kontrast mot mitt annars så händelselösa liv (okej, det är inte så illa som det låter, jag lovar). Började dagen med att träffa min engelskakompis för lite fika/plugg. Vi försökte förstå USA:s politiska system vilket inte är det lättaste, jag tvivlar på att amerikanarna förstår det själva! Detta kände vi att vi behövde lära oss inför tentan som ingen av oss kan göra eftersom de typ IGÅR flyttade fram den en vecka, då har jag åkt hem. Jättebra skolan, verkligen jättebra!

Sedan skulle hon iväg och jobba lite och då blev det avlösning i Bregottfabriken minsann. Nästa kompis dök upp, en dude som jag av oklara (nä egentligen är de jätteklara) anledningar inte har träffat eller ens pratat med på nästan tre månader. Men vi tjattrade på ett tag och följdes sen hem, eftersom vi bor nästintill grannar. Jag gick hem och dumpade min väska innan jag drog iväg till dagens tredje kompis där det vankades julbak. Ett gäng makalöst goda lussekatter och ett gäng halvbrända och inte så snygga pepparkakor lyckades vi åstadkomma. Och bara för att ytterligare bevisa vår icke-existerande konstnärliga ådra så dekorerade vi ett gäng väl valda pepparkakor med kristyr. Hon gjorde en brödrost (som tydligen var en chokladpralin) och jag gjorde ett hakkors (som egentligen var en snöstjärna), ett brustet hjärta (jag blev lite sur när spritspåsen gick sönder när jag skulle dekorera mitt hjärta) och en ångestspiral (jag tog ut mina aggressioner på pepparkakan istället för på spritspåsen). Sen fick vi till ett gäng fina pepparkakor också, hon gjorde en adventsljusstake och en gris med bacon i magen och jag gjorde ett jesusbarn och en snygg blomma. Så misströsta inte, det finns hopp för oss också!

Mitt i alltihop ringer dagens fjärde kompis och försöker bjuda in sig på nån form av middag. Tyvärr gick ju det hemskt dåligt eftersom jag inte var hemma, även om två timmar med honom nog var precis vad jag hade behövt. Vi får ta det en annan gång!

Och nu sitter jag hemma på mitt golv och försöker komma ihåg vad jag ätit idag. En tallrik fil till frukost. En chokladboll. Lite pepparkaksdeg. En lussebulle i form av en livmoder (och inte en penis som jag påstod). Lite kristyr. En kopp te. En hallonkola eller två. Och inte är jag speciellt hungrig heller. Fast jag bör nog trycka i mig en liten macka ändå så att ingen kan påstå att jag bantar. Morgondagen är ett oskrivet blad men jag tänkte verkligen försöka hinna träna, så det så!

Gud hör bön

Ibland undrar jag verkligen om det inte sitter nån gubbe på ett moln och tittar ner på oss. Idag när jag som bäst kommit ur mitt engelska-flow och kände att "fan nu får jag gå dit med urusla svar på frågorna, igen" ser jag att jag fått ett mejl. Jag läser mejlet som är från vår kursadministratör på engelskan, hon skriver att seminariet är inställt (man ba hey, vi har tenta om en vecka) och att vår lärare ska återkomma med en ny tid!! Jag avslutar word (innan jag skrivit klart meningen jag höll på med), kavlar upp ärmarna och ställer mig och diskar tre dagars disk. Sen dammsuger och adventspyntar jag lite. Bäddar sängen. Lagar lite mat och sen duschar jag. Fattar ni?! Jag blev tokledig helt plötsligt. Eller okej, jag måste ju lik förbannat svara på frågorna. MEN, jag kan göra det när jag har tid att göra det bra och det känns fint i själen ska ni veta.

Något som också känns lite fint är att det är lite adventigt hemma hos mig och jag behöver inte längre kryssa mellan engelskapapper, svettiga träningskläder, dammråttor och annat som ligger och äcklar sig på mitt golv. Jag har skypat med två fina människor. Jag har pratat med min pappa och jag har agerat macsupport åt min moster. Jag sitter och lyssnar på adventssånger och ett gäng levande ljus sprider värme. Ute är det alldeles vitt och lagom kallt. Visst tusan börjar man misstänka att någon sitter där uppe och spanar. Och att denne någon varit på bra humör idag.

Nu ska jag lägga mig i sängen, bestämma vad jag ska göra för julgodis i helgen och tycka att livet är ganska bra. Bara en sån sak som att jag fick ett sms idag där det stod "Du är fin, kramas" gör ju livet rätt så värt att leva.

Det finns för många ord på s

Termometern visar nio minusgrader, ute snöar det på rätt bra och jag sitter ihopkurad under en filt i mitt hemskt stökiga och o-adventiga kök och pluggar för allt jag är värd. Jag läser artiklar och svarar på frågor om amerikansk utrikespolitik och ju mer jag fördjupar mig desto intressantare blir det. Ibland har man tur!

Jag kan också konstatera att det finns för många ord som börjar på "s". Jag bläddrar och bläddrar och bläddrar lite till i min ordbok men jag kommer banne mig aldrig fram till "t". Vissa problem är ju större än andra... Jag har också konstaterat att mitt iTunes har bytt utseende så nu hittar jag ingenting. Däremot så kan man numera "queuea" (jag älskar att verbifiera engelska substantiv) låtar vilket inte var en dag för tidigt.

Ikväll är det seminarium och grammatik på schemat. Sen lugnar livet förhoppningsvis ner sig en smula och jag kan fokusera på att hinna ikapp mitt liv. Kanske julbaka lite och framför allt mysa och kramas med mina fina fina vänner. Om 14 dagar och tio timmar sitter jag på ett flygplan påväg hem. Som mamma sa igår "här hemma är ditt hem och där du bor nu är din bostad". Bra, då fick vi det utrett också.

Nu känns det dock som att det är läge för lite lunch och sen dundra vidare med den här eviga engelskan. Eller i praktiken kommer jag ju att äta och plugga samtidigt, man har väl en välutvecklad simultanförmåga!! Och för er som undrar så kan jag meddela att jag har köpt dammsugarpåsar idag.

Hej bloggen

Den här stackars bloggen verkar ha kommit lite i skymundan sista tiden. Vi får se hur länge den överlever. Jag vet dock inte om det har hänt speciellt mycket att berätta om heller. Helgen spenderades i den kungliga hufvudstaden som barnvakt åt två grabbar som nog överraskade både mig och sig själva (och senare även sina föräldrar) genom att ta en hel massa ansvar och bevisa att de kan mer än man tror. Vi bowlade bland annat. Jag hade inte bowlat på nio år och jag vill minnas att jag var värdelös. Det första jag gör är en strike (iofs den enda men ändå!) och sen spöar jag skiten ur de stackars barnen (som jag helt ärligt trodde skulle utklassa mig). Okej, om sanningen ska fram så var det rätt jämnt hela vägen och kul hade vi!

I övrigt så tragglar jag vidare med min engelska. Tränar sådär lagom mycket. Hänger med fina vänner och laddar inför hemfärd (om inte mindre än tre veckor!). Imorse när jag drog upp persiennerna möttes jag av en vit mark och att det är advent till helgen känns ungefär hur bra som helst. Adventsmarknad och konsert, jag får julrysningar i hela kroppen bara av tanken!

Ryggäcklet har gjort sig påmint också. Det började i söndags, blev värre i måndags och igår låg jag i sängen hela dagen och tyckte lite synd om mig själv. Sen fick jag oväntat besök och då kändes det lite bättre. Idag är det ganska bra och jag ska försöka ta mig till gymmet för att se om jag kan åtgärda det här med lite magiska övningar. Och angående axeln går jag fortfarande och väntar på att de ska höra av sig och säga "kom hit". Förhoppningsvis innan jul........

Visst tar ni hand om er där ute i världen?! Tagga inför jul, ät mycket pepparkakor, drick en massa glögg och tänd ljus och låt de brinna!

En lördag som denna

Jag sitter i min säng i en tröja som inte luktar jag. Håret är invirat i en handduk och jag funderar på om jag inte måste köpa mig ett eget grönt nagellack. Jag som typ aldrig använder nagellack har i detta nu skogsgröna naglar och jag tycker faktiskt att det är rätt coolt. Samtidigt lyssnar jag på bra musik och läser lite bloggar. Precis vad jag inte borde göra idag. Plugga står det med stora bokstäver på agendan och ändå lyckas jag på något sätt göra en massa andra saker. Kanske för att jag är enormt trött, jag orkar liksom inte ta tag i saker. Inte ens mig själv. Kanske att en powernap på en halvtimme eller så skulle göra susen, lät inte det jätteskönt?! Jag tror att jag ska börja så och sen läsa och läsa och läsa. Om jag är riktigt duktig kanske jag kan unna mig en filmkväll med popcorn ikväll, det siktar vi på tycker jag!

Men först en liten låt som fastnade i huvudet igår.

Skål fredag

Jahapp, fredagkväll. Här sitter jag med en tekopp och funderar på om jag ska poppa lite popcorn (eller "kläcka" som vi sa när jag bodde i Frankrike) eller om det kanske får bli lite ost och kex. De stora frågorna som ni märker. När jag har bestämt mig för vilket det blir ska jag sätta mig med ett stycke bok och läsa. Och läsa och läsa och läsa. Och läsa lite till. Och kanske analysera mellan varven. Roligare än så blir det inte en fredag som denna.

Jag har i och för sig haft en rätt så rolig dag. Eller rolig och rolig, väldigt trevlig är nog närmare sanningen. Jag stod som bäst och kokade mina lunchmakaroner när telefonen ringer och vips så satt jag på cykeln påväg till en pizzalunch hos en god vän. Och sen försvann den eftermiddagen i en rasande fart (och makaronerna hamnade i en matlåda). I like it and I like it a lot. Han är himla bra ska ni veta och det bästa av allt är att han verkar tycka att jag är rätt så bra också!

Helgen kommer att ägnas åt den eviga engelskan. Två böcker ska alltså läsas och analyseras innan tisdag, jag har inte börjat än. Tack och lov så är böckerna av den kortare sorten så det kommer förhoppningsvis gå ganska smärtfritt (bara jag kommer igång förstås). Imorgon bitti hade jag tänkt studsa upp ur sängen och dundra iväg på ett litet träningspass där jag förhoppningsvis kommer träffa en favorit som jag inte sett på länge. Och sen kommer ni att hitta mig med näsan i boken. Det skålar vi för tycker jag!

Det sämsta med att ha besök är när det åker igen

Världens bästa Oliv kom, såg och segrade. Jag är fullproppad med positiv energi och känner mig enormt lyckligt lottad som får ha en sådan fantastisk människa i mitt liv. För är det något hon är så är det fantastisk.

För att fylla ut tomrummet hon lämnat efter sig ägnade jag aftonen åt att lira trummor för första gången på åtta år. Eller jag vet inte om min "lärare" skulle hålla med om att jag spelade. Snarare satt bakom trummorna. Men sjukt kul var det och jag står fast vid att jag en vacker dag ska gifta mig med en trummis. Kanske inte just honom men någon annan som kan sitta och banka ska jag väl kunna hitta hoppas jag. Sen cyklade jag hem under en stjärnklar himmel och kände att jag faktiskt har det ganska så bra!

Nu står ett stycke kladdkaka i ugnen, jag smackade i lite apelsinsaft också, mest för att jag var trött på att se den trötta lilla apelsinen i fruktskålen, och om kakan blir lika god som smeten var så kan jag säga att jag har lyckats! Nu väntar en lugn och skön helg, jag ska försöka hinna ikapp mitt liv lite och försöka styra upp alla lösa trådar, svara på mejl som måste svaras på och så vidare. Men först lite te och kladdkaka, skål på den!

Hur man har det bra

"Gud så bra vi har det tillsammans!" utbrast mitt sällskap tidigare ikväll. Jag kan inte annat än hålla med. Vi kramas, äter god mat, strosar på stan, rapar ikapp, kastar löv, ojar oss över träningsvärken, funderar på framtiden och på dåtiden och lite på nuet och pratar om allt mellan himmel och jord.

Och mitt i alltihop går jag runt och är glad för att jag har världens bästa kompis som känner mig utan och innan. Som jag kan vara mig själv med och som förstår mig när jag knappt förstår mig själv. Ungefär hur fint som helst om ni frågar mig!

Statusuppdatering

Nu ska vi prata lite om hur jag har det i mitt liv för tillfället. Jag kan säga att det beror ganska mycket på vilken del man väljer att fokusera på.

Om vi ska fokusera på jobbsituationen så knyter det sig i magen, kroppen fylls av någon slags ångest och allt jag vill är att krypa ner under täcket och aldrig kliva upp. Det är dock inget alternativ och jag hoppas att det löser sig snart snart för jag orkar inte mer!

Om vi istället ska fokusera på min fysiska status så var jag på sjukhuset igår med min rygg och fick träffa en doktor som först inte hittade till sitt mottagningsrum. Sen sa han att jag har en disk som är lite platt men det kallas tydligen "en vanlig åldersförändring" så det skrattar vi lite åt och sen glömmer vi det. Nu ska vi komma ihåg att det är tre månader sedan jag sökte hjälp. Då kunde jag inte sova för att jag hade så ont i ryggen, inte knyta skorna och ibland inte ens stå upp. Idag har jag varit smärtfri i princip konstant i fyra-fem veckor. Ganska fantastiskt om ni frågar mig och igår delades det ut stjärnor på himlen åt höger och vänster från både mig och herr sjukgymnasten. Det här gjorde vi bra, tillsammans. Utan honom hade det här aldrig gått, det är ett som är säkert!

Äckelaxeln är fortfarande som den är. Det känns som att armen är lös och jag hoppas att vi får komma till "sektionen" på sjukhuset snarast. Men vi kämpar på och ni ska veta att det ju inte gör ont utan i vissa lägen känns det instabilt och i vissa lägen så kan jag inte röra armen och axeln som jag skulle vilja. Frånsett det har jag inte mycket att klaga på i det fallet.

Om vi till sist ska fokusera på det som är ganska så roligt i mitt liv. Det sociala. Jag omges av en hel drös med fantastiska människor som sprider en enorm glädje i min tillvaro och jag hoppas att de förstår hur glad jag är över att de finns i mitt liv. Annars får jag helt enkelt försöka få dem att förstå det.

De senaste två dagarna har jag till exempel fått besök av en person som bjudit in sig själv. Det gillar jag, mer sånt! Sen att vi både har skrattat tills vi fått ont i magen och pratat om väldigt djupa och personliga saker gör det hela lite bättre. Det är liksom hela spektrat och jag uppskattar verkligen att få dela både bra och dåliga saker med honom. Det värmer fint i hjärtat och jag kan säga att det behövs en dag som idag då det faktiskt är minusgrader ute!

Nu ska jag försöka styra upp mitt liv lite. Ikväll blir det häng med kompis och jag antar att det kommer att skrattas en del!