Igår gick tant och la sig kl 23 minsann och när väckaren ringde kvart i 9 imorse (samtidigt som det damp ner ett sms) ålade jag ur sängen enbart för att konstatera att det regnade. Envis som jag är satte jag mig ändå på cykeln för att susa iväg till gymmet. Jag hann ungefär 50 meter innan jag blev omcyklad av en viss herr sjukgymnast, i en rasande fart. Han vänder sig om och hojtar "vad långsamt du cyklar!!" så det var ju bara för tant att sätta lite fart på benen. Jag cyklar ikapp honom bara för att konstatera att han cyklar hysteriskt snabbt, om det berodde på att det regnade eller om han bara är allmänt knäpp vetterackarn. Efter ett tag tror jag att jag ska ramla av cykeln av trötthet då gubben skriker "jag tror du behöver skaffa lite mer benmuskler!" och sen tog jag mig i mål på något vänster, blöt i ansiktet av regn och sandig i ansiktet av nåt annat. Helt utmattad var jag. Eller rejält uppvärmd om man vill se det så...
Sen tränade jag en hel massa innan jag cyklade hem i ett normalt och hanterbart tempo. Resten av dagen har ägnats åt plugg och allmänt chillande. Sen känner jag att det är himla fint med en vän som är jättemånga mil bort men som ändå är så nära. Som man kan prata med om väldigt viktiga och lite mindre viktiga saker, precis närsomhelst. I glove it!
P.S. Det är sjukt kallt i min lägenhet, lite tråkigt ska ni veta...
"Det spelar ingen roll hur många mil, du är ändå alltid nära"... ;) Glove it var orden!
SvaraRadera