Min sjukgymnast är, som ni antagligen har förstått vid det här laget, en väldigt duktig och proffsig själ som nästan börjar bli som en drog för mig. Han har hjälpt mig så fantastiskt mycket på alla sätt och vis och utan honom hade jag nog legat och gråtit i min säng hela dagarna (not my style!). Det tänker jag berätta för honom någon dag när jag känner mig lite extra givmild med berömmet.
Idag var det dags för lite träning igen. Vi möts i gymmet och jag säger att jag tycker han ser hård ut (han utstrålar ibland någon form av "bråka inte med mig, det kommer göra ont"-aura). Han svarar då "hård på insidan men mjuk på utsidan". Det är nog snarare så att killen är gjord av betong. Sen försökte jag mig på ett förslag att jag kunde bli sjukgymnastik-proffs och få betalt för att gå dit och träna, vilket resulterade i att han berättade om när han träffade fotbolls-Henrik Larsson som han hälsade på eftersom han kände igen honom så väl...
Sedan blev det lite hängande i tak för min del och en övning som mest troligt kommer göra sig påmind imorgon. Och ivrigt påhejad av herr sjukgymnasten själv ("märker du hur energisk jag är såhär i början av terminen? vid jul kommer jag mest att sitta och gäspa..") bet jag ihop och drog in naveln mot ryggraden ("det känns som att den ska komma ut på andra sidan.." (naveln alltså)). Sen frågade jag om jag kommer få magrutor av övningen. Svaret löd "JA, garanterat!". Bara att tacka och ta emot. Och får jag inte träningsvärk av övningen så kommer jag antagligen att få det av allt skrattande, idag skrattade vi både åt och med varandra. Som grädde på moset fick jag också lära mig lite om bananer och Dole som inte riktigt sköter sina kort. Köp aldrig bananer från Dole!
För att summera det hela kan jag säga att det är väldigt bra på väldigt många sätt att ha en sjukgymnast. Det är en ynnest att få gå dit och skratta samtidigt som man spänner magen så hårt att naveln hoppar ut på ryggen (nej den gjorde inte det men det kändes som att den var på god väg). Att få hjälp och stöd, inte bara fysiskt utan även psykiskt, när kroppen inte vill samarbeta. En stjärna på himlen till honom och ett förlåt i förtid för att jag imorgon (och antagligen även i övermorgon och resten av veckan) kommer gå runt och svära över den utomjordiska träningsvärk jag kommer att ha i magen. Det känns redan, say no more...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar