Tidigare i sommar hade jag förmånen att träffa en väldigt trevlig och klok person. Hon sa några ord som fastnade i mig - man blir aldrig klar.
Jag lät orden sjunka in och det kändes väldigt befriande. Tänk, vi blir aldrig klara. Hur vi än försöker, kämpar och sliter så blir vi aldrig klara. Hur många år jag än pluggar på universitetet (eller inte pluggar) blir jag aldrig klar. Det kommer alltid att finnas något nytt att lära. Och tänk vad tråkigt det hade varit att bli klar. Att veta att nu finns det inget mer att lära, inget mer att göra. Att vara klar. Då kan man ju lika gärna gå och dö. Förstå att vakna på morgonen med vetskapen om att idag kommer jag inte att lära mig nånting. Nä fy.
Jag trivs med tanken. Jag kommer aldrig att bli klar. Jag kommer aldrig att bli fulländad. Men varje dag kommer jag att ha förmånen att lära mig något nytt, att ha en ny uppgift att lösa, ett nytt syfte att fylla. Oavsett om jag pluggar, jobbar, är pensionär eller bara är. Är det inte fint så säg?!
Himla fint alltså!
SvaraRadera