Jaha. Bubblan har spruckit och jag går runt i nån form av antiklimax. Det var tyst imorse när jag vaknade. Alldeles för tyst. Ingen har snarkat. Ingen har knäat mig i korsryggen. Ingen har sagt "precis" i sömnen. Ingen har fått en blomkruka på sig.
Det kändes konstigt. Vi som har somnat mitt i en mening för att fortsätta med den morgonen efter, precis som att vi inte alls hade sovit 7 timmar. Men det är väl precis det som är tjusningen, att vi inte ses mer än en vecka varje år. Det gör det hela väldigt speciellt och fint och bra och minnesvärt. Precis som det ska vara!
Försöker återgå till det normala. Imorgon kommer föräldrarna hem, jag längtar! Dock så vore det ju trevligt om det inte såg ut som ett bombnedslag här hemma. Därför krävs en liten insats. Och om jag känner min bror rätt så blir det jag som får göra den där insatsen. Bara att kavla upp ärmarna och tuta och köra alltså.
Mm, älskade kontraster!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar