Ja, idag var alltså dagen då jag och min axel skulle till vårdcentralen och förhoppningsvis gå ut därifrån med en remiss till röntgen, som jag förhoppningsvis skulle få komma och göra inom de närmaste veckorna. Nu ska ni få höra hur det slutade.
Jag kom dit och fick träffa en ung läkare, knappt torr bakom öronen. Jag berättade vad som hade hänt och hon skrattade åt mig. (Så jävla roligt vet jag inte om det var..) Som käck avslutning sa jag "min sjukgymnast sa att den där axeln ska röntgas". Då ville den lilla läkaren titta lite på min axel vilket hon gjorde. Petade lite. Men jag kan säga att om man jämför hennes undersökning med den som herr sjukgymnasten gjorde så var dagens en fis i rymden. 27 sekunder senare fick jag ta på mig tröjan igen och hon började fundera på om hon skulle skicka remissen till röntgen eller om jag skulle åka till akuten (!). Eh okej tänkte jag, vadå akuten? Sen efter lite dividerande kom hon ändå fram till att om jag skulle åka till akuten skulle jag inte bli prioriterad och väl förmodligen inte få hjälp innan jag svimmade i väntrummet av hunger så det blev en remiss direkt till röntgen.
Lite lätt chockad letade jag reda på en buss som tog mig till sjukhuset. Det var ju inte riktigt så jag hade tänkt mig den här dagen men det var tydligen lite bråttom att få axeln fotograferad. Väl på plats anmälde jag mig i receptionen och sa att jag hade blivit ditskickad från vårdcentralen. "Ja, du ska få åka ner till vår akutröntgen." Men alltså jag är ju inte döende, tänkte jag. Det tänkte nog inte sköterskan heller för hon stuvade in mig i en hiss och skickade ner mig en våning. Där hamnade jag i ett ganska tomt väntrum vilket ju kändes ganska lovande med tanke på väntetider. Jag hann läsa en halv artikel om Jennifer Aniston i en gammal tidning innan jag fick komma in. Tre bilder senare var jag ute och fick sätta mig i väntrummet och vänta på domen, som löd "ingen fraktur". Jaha nähä men det var ju lite skönt ändå. Däremot så kan man tydligen inte se om brosket sitter där det ska, men skelettet såg fint ut. Man får vara glad för det lilla!
Så 75 minuter efter att jag klivit in på vårdcentralen klev jag ut från sjukhuset med en nyröntgad axel. Ibland är det snabba ryck minsann. Nu väntar sjukgymnastik (surprise) och alla tummar ska hållas för att det hjälper. Eftersom jag blev så glad över att axeljäveln var hel for jag och tränade ett stycke hårt men sjukt roligt träningspass och när man har en instruktör som anpassar övningarna efter tants sargade kropp (det var faktiskt bara en övning som jag blev tillsagd att skita i) så kan man ju inte vara annat än glad!
Nu är det engelska som gäller, uppgiften ska slutföras och sen tänker jag minsann inte lyfta ett finger. Inte när det gäller engelska i alla fall. Kanske handla lite (om det kan sluta regna nångång), kanske städa lite, kanske titta lite på film. Måste ju se till att jag är fit for fight inför morgondagens massage. Herrejösses vad skönt det ska bli!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar