En ljus, småkylig sommarnatt. Insvepta i filtar slåss vi med våra hjärnceller som enda vapen. Jag har redan glömt vem som vann (fast egentligen inte, utklassningen var total) men jag har inte glömt känslan av gemenskap. Av värme. Av kärlek. Den är oslagbar. Den kommer jag att bära med mig länge. Den kommer jag att plocka fram i vinter då jag sitter där med näsan i kursboken och sliter mitt hår.
Det är minnet av den här kvällen som jag kommer att plocka fram då livet är som pissigast.
Tack!
Puss påre! Och Tack själv. För att du finns. För att du är så bra. För att du alltid muntrar upp. För att du är du! Kärlek.
SvaraRadera