Nu har jag varit på skolavslutning med min förra gymnasieskola. En äkta skolavslutning i kyrkan med "I denna ljuva sommartid" och "Den blomstertid". Dagen till ära var det också en kör beståendes av ett underbart gäng invandrarungdomar med varierande bakgrund, många med fruktansvärda upplevelser i bagaget, vissa osäkra på om de ska få stanna i Sverige. De sjöng och de gjorde det bra. T.o.m den stela och lite torra rektorn var tagen och berömde kören, "vilken mångfald".
Jag kan inte annat än hålla med, ett gäng invandrare i en svensk, kristen kyrka sjungandes bl a en låt på swahili. Det är ju så att man blir rörd inifrån och ut. Nu känner i alla fall jag att det är sommarlov på riktigt.
Och ett litet plus i kanten var ju att jag fick träffa några av mina gamla lärare. Det känns ju bra att de ser glada ut när de kommer fram och hälsar. Och min söta musiklärare var där, han tyckte att jag såg ut som vanligt (osagt om det var bra eller dåligt). Jag slogs av känslan hur tryggt det ändå var att gå gymnasiet. Hur bra lärare jag hade och hur bra det känns att de fortfarande kommer ihåg mig med ett leende, efter fyra år (i några fall 5-6 år). Och till sist cykla hem i solen, värmen och häggdoften som börjar blandas upp med syrén. Kan man vara annat än lycklig?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar