I vårt hus (okej, mammas och pappas) står just nu en stackars diascanner. En förtjusande liten apparat som scannar diabilder vilket ju är svinbra eftersom det innebär att vi kommer att kunna titta på dem i framtiden också, förhoppningsvis. Den lever om lite, burrar och morrar och surrar och har sig. Men bra blir det!
Idag fick jag för mig att jag skulle spela gitarr. Till saken hör att jag är ganska värdelös på att spela gitarr och knäpper lite på den vart tredje år ungefär. Så först fick jag försöka komma ihåg de 14 ackord som man, enligt min mamma, ska kunna. Det gick sådär. Jag kom upp i 11 ackord och speciellt bra lät det inte. Då övergick jag till att spela det enda jag kan spela, nämligen introt till Metallicas mästerverk Nothing Else Matters i en något förenklad version. Sen blev jag sur på mig själv och bestämde mig för att gå och fråga mamma om de där ackorden jag inte kom ihåg, plus de där tre fyra som jag inte kom ihåg hur man tog. Med hjärtat i halsgropen och rädd för en utskällning gick jag således till min mamma för att få lite hjälp. (Nej, min mamma hade inte blivit arg på mig för att jag inte kunde 14 ackord på gitarr men hon tycker, musiklärare som hon är, att om det är något här i världen man ska kunna efter att ha haft ett gäng musiklektioner i skolan, så är det dessa 14 ackord.)
Hur som haver, där kom jag med gitarren i högsta hugg och frågade hur i hela friden de där ackorden såg ut varpå mamma utbrister "Jaha, så det var en gitarr jag hörde. Jag trodde att det var diascannern..!"
Jag må vara dålig på att spela gitarr, men inte låter det som en diascanner inte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar