Jag har en vän. En person som jag fortfarande väljer att kalla min vän även fast det var flera år sedan vi umgicks. Jag tror att vi sågs i 3 minuter i somras, men annars var det väldigt länge sen vi både sågs och pratade.
Vi gick i parallellklass på högstadiet. Vi kom från olika skolor och lärde känna varandra då vi läste franska tillsammans. Exakt hur och när vi blev kompisar kommer jag inte ihåg. Det är mindre viktigt. Det viktiga är att vi blev kompisar. Och att hon betydde otroligt mycket för mig under högstadiet och gymnasiet.
Hon var den jag kunde prata med om allt. Den som förstod min frustration, mina berg- och dalbanor då allt var piss. Min glädje och frihetskänsla då livet log mot mig.
Jag fick också vara hennes vän. Lyssna och hjälpa under hennes berg- och dalbanor. Skratta med henne då allt helt plötsligt var bra, för att sedan gråta med henne då livet valde att vända på en femöring. Jag tror att jag hjälpte henne. Att jag betydde något för henne. Att hon var glad för att jag fanns där. Precis på samma sätt som hon hjälpte mig, hur hon betydde något för mig och hur glad jag var för att hon fanns där.
Idag bor hon i en stad både långt ifrån vår hemstad och långt ifrån den stad jag lever i idag. Jag tror att hon mår bra. Jag tror att hon trivs med sitt liv. Jag hoppas att hon är lycklig för det förtjänar hon.
Jag får en varm och fin känsla i magen då jag tänker på henne. En stor känsla av äkta tacksamhet.
Idag fyller hon år. Grattis på födelsedagen, jag hoppas att du får en underbar dag, inte bara idag utan alla kommande dagar också!!
P.S. I somras sa du att du hade skrivit ett brev till mig men inte skickat. Om du fortfarande har det kvar och vill att jag ska få läsa det går det nog att ordna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar