The Holiday

Hej mitt vinterland, nu är jag här!
Vad ska jag säga? Att komma hem till snön, få åka till mormor och morfar, bygga pepparkakshus, gå på luciakonsert med pappa och äta pepparkakor till förbannelse. Ungefär det livet går ut på just nu.

Att träffa de där personerna man nästan glömt bort hur mycket man saknat. Att träffa de där personerna man träffar alldeles för sällan. Att upptäcka att man inte har blivit bortglömd, trots att man bara dyker upp som gubben i lådan och plockar russinen ur kakan med jämna mellanrum. Det är fint. Det är kärlek. Det är hemma! (Och det hände ikväll på den smått otroliga luciakonserten jag och pappa smet in på, tack för det.)

Sen ska jag inte sticka under stol med att jag har lämnat kvar en hel hög med fina människor där i "mitt andra hemma". De som förhoppningsvis står med öppna armar när jag kommer tillbaka om fyra veckor. Jag kommer inte att glömma er.

Till sist måste vi ju ta upp lite roliga konstateranden som har inträffat senaste veckan. Jag har inte mindre än tre gånger på en vecka fått samma fråga av tre helt oberoende personer - "är det där din naturliga hårfärg?" Hur roligt är inte det på en skala?! Ja, det är min naturliga hårfärg. Min vinterfärg. Som det ser ut när solen inte får gå bananas. Jag har tydligen gått ner i vikt också. "Du har ju nästan försvunnit!" utbrast min bror. Och även mamma tycker att jag har blivit mindre. Lika bra det, så lite fler människor får plats här i världen. Jag skyller på herr sjukgymnasten. Ni ska allt få se vad fyra veckors julledighet kan göra. Här ska ätas!

Nu ska jag dock myspysa med mamma och pappa. Lägga lite pussel som min pappa så fint påminde mig om. Pussel och jul är synonymer i min värld. Det hade jag fullkomligt glömt. Pinsamt! Bara att åtgärda.