Friare - 14

Alltså oh my god. Vi skiter i hur min dag har varit, den har varit lång och jag har huvudvärk.

Det vi däremot måste prata om är killen som kom fram och tokraggade på mig i skolan idag. Jag satt och pluggade med brudarna och vid bordet bredvid sitter en kille vänd mot mig. Jag känner att han tittar på mig och ler men eftersom han har hörlurar tänker jag (eller snarare hoppas innerligt) att han ler för sig själv. Helt plötsligt reser han sig upp, går fram till vårt bord och säger nåt som jag inte uppfattar eftersom jag sitter försjunken i en bok. Men eftersom ingen av brudarna reagerar på det han säger förstår jag att han pratar med mig. Så jag tittar upp och han frågar om vi inte har träffats förut. Han känner så väl igen mig. Jag (som ändå har rätt bra koll på folk jag har träffat tidigare) hävdar vänligt men bestämt att vi aldrig har träffats. Han frågar vad jag pluggar, om det går bra, om det är mina kompisar som sitter vid bordet, vad jag heter osv. Och jag svarar väl motvilligt och gör allt för att få honom att förstå att mina skoluppgifter som håller på att ta livet av mig är miljarder gånger intressantare än vad han är. Tillslut går han tillbaka till sitt bord och fortsätter att småle för sig själv. Och jag försöker verkligen förstå vad som just hänt.

Några minuter senare kommer han tillbaka. Han är helt säker, vi har setts förut men han kan verkligen inte komma på var. Han känner igen mitt ansikte så väl. Jag fortsätter att hävda att vi aldrig har setts. Sen frågar människan om jag inte vill gå på dejt med honom ikväll. Det skulle ju tydligen vara så trevligt och vi kunde hitta på något. Just då önskar jag mest av allt i hela världen att uppslukas av golvet, alternativt att någon random snygg kille har uppfattat situationen, springer fram och hånglar upp mig (allt för att rädda en dam i nöd). Tyvärr händer varken det ena eller det andra och jag får klara mig själv. Så jag svarar att jag inte tror det är någon bra idé. Men tror ni inte att han står på sig?! Tänk för att han gör det. Är jag verkligen säker på att jag inte vill gå på dejt med honom? Och ja, det är väl det jag är mest säker på i hela världen. Jag föreslår att han får hitta på något annat. Han står kvar och tittar ett tag innan han går tillbaka till sitt bord igen. Och jag förstår fortfarande inte vad jag precis varit med om!

Brudarna börjar sen prata om alla mina friare. De är ju ett gäng och jag tycker fortfarande att det är lite märkligt att personer (eller snarare killar, eftersom det hittills bara är killar) jag inte känner börjar prata med mig. Och nej, jag skulle inte vilja kalla dem för friare men i brist på annat. De börjar ju vara ett litet gäng nu. Jag har min instruktörskompis, min kassör, tydligen verkar min Securitasvakt vara intresserad av mig, herr sjukgymnasten är ju också ett ständigt inslag i min vardag och slutligen min granne som viker rosor åt mig. Plus duden idag då. Men han räknas verkligen inte. Den här grannen är väl den enda som egentligen skulle kunna kallas för friare. Men honom håller jag på behörigt avstånd.

Så ja, de är ju ett gäng och de får enormt gärna prata med mig men jag kan för mitt liv inte begripa varför de pratar med MIG!! Eller, herr sjukgymnasten kan vi ju egentligen också räkna bort eftersom jag har betalat honom för att prata med mig. Fast frågan kvarstår - varför?

Och om vi ska gå på herr sjukgymnastens linje så är det enkla svaret - därför!

Nu ska jag gå och hämta ut ett paket som jag tydligen har fått. Undrar från vem! Kanske ytterligare en friare...