Det är något speciellt med tågstationer, flygplatser och busstationer. Den lite spända förväntan som konstant ligger i luften. Människor som är spända och förväntansfulla inför en resa de ska göra. Andra som står där för att med öppna armar ta emot någon som varit ute på äventyr, även de spända och förväntansfulla. Och allt detta uppblandat med de som börjar bli lite less på de där eviga jobbresorna, pendlarna och de som fick liiiiite ont om tid och är liiiiite stressade. För en del går klockorna väldigt väldigt långsamt och för andra tycks visarna hoppa fram fem minuter i taget.
Sen tillslut kommer äntligen tåget (eller vad det nu är) och man vet att snart, snart är jag där jag ska vara. Antingen på ett tåg mot nya äventyr. Eller i armarna på någon som väntat och längtat. Och helt plötsligt blir stämningen lite lättare och luften fylls av glädje och lättnad.
Det finns såklart också de där jobbiga avskeden. De som man helst av allt vill slippa. Det svåra i att säga hejdå. Då man inte riktigt vill släppa taget. Och när konduktören blåser i sin visselpipa knyter det sig i magen, man sväljer tårarna, biter sig i läppen och släpper taget. Inte för att man vill, utan för att man måste.
Idag var det min tur att stå där med öppna armar och ta emot kompis som de senaste 10 dagarna spankulerat runt i de norrländska fjällen. Jag bjöd på solsken och den varmaste kramen jag kunde åstadkomma. Jag vet själv hur glad jag blir av att mötas av ett par öppna armar, vetskapen om någon har stått där och väntat på just mig. Det kändes fint att kunna göra det för någon annan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar