On the road

Det var lite motigt att åka hemifrån imorse. Solen sken och det såg ut att bli en helt fantastisk dag. En sån dag när man bara vill sitta på altanen med en bra bok och ibland spana ut över mammas och pappas trädgård som är, tro mig, helt fantastisk!

Men, jag fick stå mitt kast och vackert sätta mig på bussen som i detta nu tar mig söderut i vårt avlånga land. Termometern visar på en sisådär 25 °C och jag är glad så länge AC:n fungerar. Jag är också glad över pizzaresterna som mormor packade ihop åt mig i helgen på det där gamla klassiska husmorssättet, det ska jag lära mig nån dag. Sen är jag en smula glad för att jag har två limpor, två bullpåsar och ett gäng paltar i min väska. ("Du får väl gnaga på en palt om du blir hungrig" som min pappa sa.) Och när jag just fick ett sms av min blomvattnare med frågan "Du hinner väl hem till träningen ikväll?" så känns det inte så motigt längre. Vetskapen om att mamma och pappa snart kommer ner och hälsar på gör att det känns ganska bra faktiskt! Och nej, jag hinner inte hem till träningen ikväll, jag har väl en 11 timmar kvar av buss- och tågåkande innan jag får veckla ut min tillplattade rumpa igen. Men jag gillar det - att färdas genom vårt avlånga land. Jag kan tänka mig värre saker. Och när busschaufförer och konduktörer är av det trevliga slaget blir det ju ännu lite roligare!

Och imorgon när jag vaknar i min egen säng och har en hel dag framför mig när jag kan göra precis vad jag vill kommer jag nog att må ganska så fint!

P.S. Oliven, lever du?!