Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Eller trott. Eller hoppats på. Eller önskat. Det blev jag varse den hårda vägen igår kväll. Men efter en natts halvdålig sömn (natt var förresten att ta i, några timmar är närmare sanningen), var det bara att kliva upp, borsta av sig all skit och gå vidare i livet. Ut i solen. Till herr sjukgymnasten.
Och mycket riktigt, han lyckas alltid muntra upp mig på något vänster. Jag inbillar mig att han hade saknat mig en smula för han var ovanligt pratglad och berättade både om sin lyxhelg i Stockholm ("så nu har jag inte råd att ta semester") och hur han imorse hade jagat små lamm på sin morgonlöptur ("jag ville bara springa ifatt dom och plocka upp dom och kramas"). Jag fick även en demonstration av hur det hade sett ut och skrattade tills jag hostade upp mina lungor. Sen berättade han också, angående min rygg och att alla undersökningar tillslut visat att det inte var nåt farligt, att det står i min journal att det sitter en liten farbror och spelar trummor mellan kota L4 och L5. Undrar vad som är botemedlet mot sånt?!
Nu sitter jag på skolan, ska pilla lite i min rapport innan jag skickar in den för granskning till min handledare. Sen ska jag gå hem och skriva ett stycke diskussion. För imorgon ska skiten banne mig in! Så enkelt är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar